VATIKANEN tet av århundradet och vid den enskilda andakten ännu längre. Av liknande skäl har den Wallinska psalmen i Finland rönt ringa uppskattning (Forssell). W:s personlighet har blivit föremål för en egendomlig misstolkning. För det stora flertalet i samtid och eftervärld har han framstått som den personifierade kraften, tryggheten och harmonien. Men han var mera komplicerad än så. Redan de skarpsynta i samtiden uppfattade det disharmoniska i hans väsen (»en rik men ej lugnad själ», Fredrika Bremer i brev till Böklin 1837), och Geijer prisade i det berömda minnestalet över honom hans »saliga oro». En senare tids forskningar ha också uppvisat, att hans liv var rikt på kriser, att tungsinne och tvära lynnesomkastningar voro ett i hans väsen konstitutionellt drag. De ständigt återkommande smäåaktiga och perfida angreppen i tidningspressen och andra utslag av avundsjuka över hans exempellösa framgångar, överansträngning och kroppslig ohälsa, medförde tidvis svåra depressioner, då W. övervägde att draga sig tillbaka till mindre utsatta poster eller tjänstlös söka ett efterlängtat och, säkerligen fåfängt, förespeglat lugn. Något tvunget och ceremoniöst som uppfattades som högfärd men säkert ytterst bottnade i blyghet och inre osäkerhet, gjorde, att W., trots sällskapligheten, i själva verket var och förblev en ensam man. En bruten förlovning och ett omaka, om än ej, som det påståtts, direkt olyckligt äktenskap, har otvivelaktigt kastat en skugga över hans senare levnad. Karlbergstiden var, såsom W. själv framhåller i ett självbiografiskt utkast (tr. av D. Almqvist) hans »gladaste tid ..., sedan kom lyckans, och glädjens var förbi». På 100-årsdagen av W:s död 1939 stiftades i Stora Tuna Wallinsamfundet, med syfte att verka för bevarandet av W:s minne och främja författarskap i kristenhumanistisk anda. Samfundet utdelar Wallinpriset och publicerar »Skrifter utg. av Wallinsamfundet» (hittills 3 nr, 1945—49). Litt.: Ur den omfattande litteraturen om W. kan här endast ett urval anföras och i stället göres hänvisning till Svensk litteraturhistorisk bibliografi 1900—35 (1939—50) och dess fortsätt- 1lii ningar i Samlaren. Grundläggande är E. Liedgrens forskning, främst: W:s läroår som psalmdiktare 1806—12 (Uppsala 1917; även i Kyrkohist. årsskr. 1915—17); dens., Svensk psalm och andlig visa (Sthm 1926); dens., J. O. W. i yngre år (Sthm 1929); dens., Neologien, romantiken, uppvaknandet 1809—23 (Sv. kyrkans historia 5:2, Sthm 1946). — Om W. som predikant: B. von Schmalensée, Franz Michael Franzén och J. O. W. såsom förkunnare (Norrköping 1932) och 7T. A. E. Persson, Studier i J. O. W:s predikostil (Uppsala 1950). — Viktiga biografiska bidrag äro: H. Wentz, J. O. W. (Sthm 1939); H. Olsson, W:s oro och »krisen» i hans liv (i dens., Från W. till Fröding, Sthm 1939); K. Koch, J. O. W., Sveriges store salmedigter (Khvn 1946); D. Almqvist, Den åldrade W. (i Personhist. tidskr., årg. 47, 1949—50). — Antologi: B. Olsson, Arvet från W. En bild av J. 0. W. sammanställd ur hans skrifter (Lund 1949). — Jfr också K.-E. Forssell, Studier i Finlands svenska psalmbok av år 1943 (Helsingfors 1955). B. O. VATIKANEN, det påvliga palatset på »mons vaticanus» på högra Tiberstranden i Rom bredvid St. Peterskyrkan, är med sina tusen salar, kapell och gemak ett av världens största. På vatikanska kullen befann sig under antiken en orakelplats (vaticinium). Under de första århundradena e. Kr. låg bredvid den senare Petrusbasilikan endast ett mindre härbärge, medan Roms biskopar som bostad av Konstantin den store erhöllo Lateranen. Omkr. 500 tog Symmachus sitt residens i V. Tillbyggnader utfördes under den tidigare medeltiden. Nikolaus III lät uppföra en borg på kullen samt lade grunden till V:s trädgårdar. Efter påvarnas återkomst från Avignon 1377 blev V. deras egentliga residens, som under renässanspåvarna utbyggdes och försågs med en rad av konstverk. Den nuvarande V:s egentlige skapare är Nikolaus V, under vars tid kapell med fresker av Fra Angelico och dennes lärjungar tillkommo. Under Sixtus IV uppfördes en mäktig tillbyggnad i väster med bl.a. Sixtinska kapellet 1473 med Michelangelos berömda konstverk. Det är V:s förnämsta kapell, där påveval förrättas. Arbetet fortsatte under de följande århundradena, särskilt under Julius II, Sixtus V och Alexander VII. I detsamma 1112