deltogo flera av Italiens främsta konstnärer, såsom D. Bramante, Rafael och L. Bernini. Sixtus V lät bl.a. uppföra ett nybygge för vatikanska biblioteket och dessutom tillkommo under den senare tiden särskilda byggnader för konstsamlingarna. Ett sista stort byggnadsskede inleddes i detta århundrade under Pius XI:s tid. Nu uppfördes bl.a. det nya pinakoteket (1932) samt i nära samband med V. ett flertal byggnader, betingade av V:statens tillkomst 1929 och den nya tidens behov, såsom järnvägsstation, post, radio och ämbetsmannahus. Utom påvens residens inrymmer V. de vatikanska konstsamlingarna, som är Italiens största, vatikanska biblioteket (Bibliotheca Apostolica Vaticana) med omkr. 500.000 volymer och 60.000 handskrifter, samt det påvliga arkivet (sedan 1417), världens äldsta och rikaste, öppnat för forskare 1881. V. är en utöver namnet på de nu nämnda byggnaderna en vanlig benämning på den romersk-katolska kyrkans högsta myndighet, den påvliga kurian. Se även Kyrkostaten, Påve, Påvedöme. Litt.: C. Cechelli, Il Vaticano (Milano—Rom 1927); F. Ehrle—H. Egger, Der vatikanische Palast (Rom 1935); G. Stenius, Vatikanen (Helsingfors 1947). W.A.. VECKOPREDIKAN, se Ukedagsgudstjeneste. VEDERGÄLLNING. G.T, Föreställningar om v. möta i Israel ofta i exakt samma form som inom den av babylonisk kultur präglade omvärlden. Principen »öga för öga och tand för tand», känd bl. a. från Hammurabis lag, har sin motsvarighet i Förbundsbokens bestämmelser, 2 Mos. 21:23 ff. Även i G. T. kunde alltså vedergällningsprincipen tillämpas mekaniskt. Enligt 1 Kon. 21:19 drabbas Ahab av Elias straffdom: »På samma ställe där hundarna hava slickat Nabots blod skola hundarna slicka också ditt blod». De föreställningar man gör sig om v. ha sin bakgrund i övertygelsen om Guds absoluta rättvisa, allmakt och allvetenhet. Gud utkräver Josefs blod av hans bröder, 1 Mos. 42: 22. Det hör till den sedliga världsordningen, att ett rättvist straff skall utmätas för ett begånget brott. Man 1113 VEDERGÄLLNING reagerar dock mot en överdriven v. såsom i Lemeks fall, Gen. 4:23 ff. V. går i äldsta tider icke över tillvarons gränser. Den rättfärdige får sin belöning och syndaren sitt straff här på jorden. V:s ofta mekaniska karaktär utesluter icke att hänsyn tages till omständigheter vid ett brotts begäående, och det i en utsträckning som är okänd inom den omgivande kulturvärlden. Förklaringen till detta faktum ligger i den personliga relationen mellan Gud och hans dyrkare i Israel. Gud är barmhärtig och kärleksfull. »Han handlar icke med oss efter våra synder och vedergäller oss icke efter våra missgärningar», Ps. 103: 10. Straffet kan hållas tillbaka, det kan även vara mildare än vad som kunde anses befogat. V. har heller icke enbart den strikta karaktären av straff. Ett lidande, som en person har att uthärda på grund av sina synder, kan anses avse hans fostran. Josefs bröder genomgingo en tuktan för att de skulle inse sitt brott. En ny aspekt på v. föreligger i tanken på det ställföreträdande lidandet. En oskyldig kan få sig pålagd eller frivilligt åtaga sig ett straff, som rätteligen tillkommer en annan. Sitt klassiska och särskilt för N.T. betydelsefulla uttryck har denna uppfattning fått i texten om Herrens lidande tjänare, Jes. 53. Det finnes exempel på Guds v. i G. T., som förefaller oss strida emot en etisk gudsuppfattning. Herren kunde, synes det, vara oberäknelig i sitt handlingssätt, såsom när han straffar Ussa med döden, därför att denne råkade vidröra arken, 2 Sam. 6: 6 ff. Enligt israelitisk syn har dock Herren rätt. Det finnes drag i hans väsen, som är outgrundliga men därför icke orättfärdiga. Det är vidare en självklar förutsättning, att ingen människa, icke ens den frommaste, står utan skuld inför Gud, varför ett straff aldrig är omotiverat. De straffbestämmelser som återfinnas i Israels gamla lagar avse huvudsakligen den enskilde. Icke desto mindre spelar sedan äldsta tid en kollektiv uppfattning av v. en mycket betydelsefull roll. Den enskilde är tänkt som medlem av en familj, en stam, ett folk, och hans synder och felsteg inverka 1114