VEDERGÄLLNING på kollektivet och måste också straffas på kollektivet. Man kan även uttrycka saken så, att det finnes ett gemensamt ansvar inom kollektivet för brott begångna av den enskilde. Därför att Akan förgrep sig på det tillspillogivna, Jos. 7, drabbas hela hans hus av undergång. Den kollektiva inställningen till v. gav i äldre tid icke upphov till några egentliga tvivel på Guds rättvisa, utom måhända beträffande större nationalolyckor. Den enskildes lidande kunde förklaras utifrån hans samhörighet med kollektivet. Historiska omständigheter, statens undergång och den därmed sammanhängande religiösa och sociala nyordningen, försköt tyngdpunkten från kollektiv till individ. Icke så att fatta som om man under exilen och den följande tiden skulle ha upphört att tala om folkets och gruppens skuld. Man gjorde det självklart. Men individen kom på annat sätt i centrum för intresset än tidigare. Sålunda kunde Hesekiel beteckna det som en fara för Israels fortbestånd att man grubblade och sörjde över folkets synd. Man sade med ordspråkets ord: »Fäderna äta sura druvor, och barnens tänder bliva ömma därav», Hes. 18:2. Detta tal skulle icke gälla mera. Var och en skulle ensam svara för sina gärningar, vare sig han hade att uppbära lön eller straff. Hans individuella öde var lösgjort från folkets. Denna uppfattning, för vilken Hesekiel är en exponent, kunde i viss mån kännas som en befrielse. Den var även fattad i sikte för att Guds rättfärdighet icke skulle ifrågasättas. Men den skapade tillika nya problem. Det blev svårare än tidigare att komma till rätta med personliga prövningar. Där de icke rimligen kunde uppfattas såsom straff för synder, stod icke på samma sätt som förut dörren öppen till förklaringen, att lidandena berodde på fädernas eller folkets synder, på ett inneboende arvsbetonat ont o.dyl. Erfarenheten visade, att ogudaktiga och omoraliska människor kunde leva goda dagar, medan gudfruktiga och oförvitliga människor drabbades av hårda slag. Redan Jeremia har givit klart uttryck för problemet i sina frågor: »Varför går det de ogud- 1115 aktiga så väl? Varför hava alla trolösa så god lycka?», Jer. 12: 1. I Jobsboken* konfronteras vi med en personlig tragedi på grundval av föreställningen, att lidande är ett tecken på synd. Job var oförvitlig så långt mänskligt omdöme kunde avgöra. Han var medveten om sina kvaliteter och åtnjöt också en yttre lycka som vittnesbörd om, att allt stod rätt till med honom. Men plötsligt berövas honom allt som ger livet värde, hus och hem och ägodelar. Han får även utstå en hård sjukdoms vedermöda till synes utan någon som helst anledning. Han var den han alltid hade varit. Jobs tre vänner, som företräda en mekanisk vedergällningsteori hävda, att Jobs lidanden bevisar hans skuld. När Job vidhåller sin ostrafflighet, mena de att det måste vara hemliga synder, som äro orsaken till Jobs elände. Job vänder sig icke i och för sig emot v:s-teorien. Men beträffande sitt eget fall håller han fast vid, att Gud handlat orättvist. Elihu, den fjärde i vännernas sällskap, har icke något egentligt nytt att andraga, men han pekar på det faktum, att lidandet kan ha till ändamål att luttra och fostra. Något försök att teoretiskt lösa lidandets gåta framlägges icke i Jobsboken. En beaktansvärd praktisk lösning ges emellertid. Sedan Gud för Job pekat på sitt majestät, framförallt uppenbarat i skapelsens under, faller Job till föga och vidgår, att han talat förgripligt mot Gud. En människa måste stanna i tillbedjan inför den outgrundlige Guden. Hon vet icke vad hon talar om, när hon söker ifrågasätta Guds rättfärdighet. Bland de psalmer, som behandla lidandets“ problem må särskilt pekas på Ps. 73. Där utsäges inledningsvis, att de fromma böra visa tålamod. I sinom tid kommer syndaren att få sitt rättvisa straff. Psalmen förkastar icke tanken på att den rättfärdige kan ha anspråk på vederlag i form av materiellt gott för sitt välförhållandes skull. Men det betonas likväl, att den egentliga lyckan är oberoende av tidens växlingar. Den består i att äga Gud. Det betydde en lättnad för grubblande själar, när efterhand tanken på ett liv efter döden arbetade sig fram, ett liv där den 1116