rättvisa kunde nås, som icke stod att vinna i denna tidsålder. Uppståndelsetanken är emellertid mycket oklart fixerad i G. T. Den är svagt antydd t. ex i Jobsboken och i Ps. 73, men får först i Danielsboken en något fastare form. Intresset att frisäga Gud ansvar för »orättfärdigt» lidande fick så småningom inom judendomen stöd i en dualistisk uppfattning, där Satan och ondskans makt ansågs ha sitt finger med i denna tillvaros elände. I senjudendomen fixerades v:s-läran i detalj. Det hölls t.o.m. för möjligt att räkna ut de direkta följderna i en människas liv av en given synd. Dock påträffas inom den senare judiska litteraturen uttalanden som ge vid handen, att man varit medveten om, att lidanden och död långt ifrån alltid voro att betrakta som straff. Man accepterade v:s-principen såtillvida, att man menade, att var och en hade att bära följderna av sina gärningar men knappast i praktiken så, att det ansågs riktigt att förvägra den, som drabbats av sjukdom och lidande, sympati och bistånd. I N.T. finnes ingen utbildad v:s-lära. Uttalanden om v. kunna stundom förefalla motstridiga. Vissa ord taga bestämt avstånd från i G.T. rådande v:s-tankar. Så Matt. 5: 38 f.: »I haven hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand.’ Men jag säger eder att I icke skolen stå emot en oförrätt». Vidare t. ex. Rom. 12:17: » Vedergällen ingen med ont för ont». Annat synes understryka tidigare uppfattning. Det talas oförbehållsamt om svåra straff över syndaren på grund av hans brott och om lön åt den rättfärdige på grund av hans goda gärningar. De som avstått från jordisk lycka för Kristi skull ha icke gjort offret förgäves. »Ingen som för min och evangelii skull har övergivit hus, eller bröder, ... eller jordagods, ... finnes som icke skall få hundrafalt igen: redan här i tiden hus, ... eller jordagods ... och i den tillkommande tidsåldern evigt liv», Mark. 10: 29 f. T. ex. i 2 Tess. 1:6 f. utsäges, att Guds rättfärdighet kräver, att de som vålla Herrens lärjungar lidande få lidande till v., men att de som utstå lidande få hugnad, när Herren Jesus uppenbarar sig. Men också 1117 VEDERGÄLLNING den synpunkten lägges på de rättfärdigas verk, att det icke i sig självt garanterar något vederlag. På tal om lärjungarnas lön för sin tjänst heter det i Luk. 17:10: »När I haven gjort allt som har blivit eder befallt, då skolen I säga: ’Vi äro blott ringa tjänare: vi hava endast gjort vad vi voro pliktiga att göra’». Under alla omständigheter är det uppenbart, att en betydelsefull förskjutning skett i uppfattningen av v. i förhållande till G.T. Följande punkter vilja åskädliggöra detta. a) Det är Gud som vedergäller. »Hämnens icke eder själva, ... utan lämnen rum för vredesdomen», Rom 12:19. b) V. hör företrädesvis det kommande livet till. c) V. har övervägande »andligt» syfte, rör Gudsförhållandet. d) Det faktum att Gud vedergäller var och en efter hans gär- ningar understryker människans ansvar. I liknelsen om den yttersta domen, Matt. 25: 31 ff., riktas uppmärksamheten mindre på lönen och straffet än på troheten i vardagens gärning. e) Människan är oförmögen att beräkna hur Gud vedergäller. f) På förfrågan i ett särskilt fall, Joh. 9, avböjer Jesus v:s-dogmat och pekar på en för situationen mera fruktbar frågeställning. Beträffande de aderton, som dödades, då tornet i Siloam störtade in, Luk. 13:4 f., säger Jesus: »Menen I att de voro mer brottsliga än alla andra människor som bo i Jerusalem? Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla sammalunda förgås». g) Inställningen till de sjuka är fri från synen på dem såsom skuldbelastade. h) » Publikaner och syndare» upptagas i gemenskapen. De fördömas icke på grund av sin synd. Det förhållandet att de äro syndare kan, rätt fattat, betyda, att de äro bättre skickade för Guds rike än de »rättfärdiga». i) Kärleken säger mer om en människa än hennes synder. Den som älskar mycket honom förlåtes mycket, Luk. 7:47. »Kärleken överskyler en myckenhet av synder», 1 Petr. 4: 8. De i N. T. nya aspekterna på v. ha sin bakgrund i bl. a. följande för N. T. konstitutiva idéer. 1) Inställningen till Kristus har avgörande betydelse för en människas öde. 2) Det verkliga livet är livet efter uppståndelsen, låt vara att det timliga livet är av 1118