WELLHAUSEN Sverige og Norge; den egentlige pietistiske v. utgått fra Ruotsalainen*). 3. V.-fromheten er en egen fromhetstype, oppstått gjennom de nevnte v.-bevegelser fra pietismen og metodismen av. Ved beskrivelsen av den må man bortse fra bevegelser som Oxfordbevegelsen og grundtvigianismen, som avviker fra typen. V.-fromheten er da, med William James’ uttrykk, de »tvefødtes» (fwice-born) religiøsitet hvor hovedvekten ligger på en bevisst og i regelen brå omvendelse som arter seg som brudd med ens egen fortid og med » verden». I den typiske v.-fromhet inntar i regelen sakramentene en meget liten plass, dersom det ikke endog polemiseres mot dåp og nattverd som »soveputer» for de trygge uomvendte. Opplevelsen spiller den avgjørende rolle. I lærespørsmålene møter man vanlig en lite konfesjonelt preget almenprotestantisme, men der finnes også, som ovenfor nevnt, konfesjonelle v.-bevegelser. I etisk henseende er moralisk rigorisme og avstand fra, stundom fiendtlighet overfor, kulturlivet karakteristisk. Litt.: C. G. Finney, Lectures on revivals of religion (Boston 1835; reprint Edinburgh 1924); dens., Autobiography (New York 1876); A. Bruckner, Erweckungsbewegungen (Hamburg 1909; populær); J. P. Bang, Det religiøse sjæleliv 3, Vækkelse og omvendelse (Khvn 1926; kritisk; sv. overs.: De stora väckelserörelserna, Sthm 1926); W. James, The varieties of religious experience (New York 1902; flere senere ed. og overs. til de nordiske språk); H. Bois, Quelques réflexions sur la psychologie des réveils (Paris 1906); S. G. Dimond, The psychology of the Methodist revival (Oxford 1926); E. Linderholm, Pingströrelsen. Dess förutsättningar och uppkomst (Sthm 1924; religionspsykologisk analyse); O. Bolling, Svenskt fromhetsliv av i dag (Sthm 1931); Ur den svenska folkväckelsens historia och tankevärld 1—3 (Sthm 1930—34); C. Hansteen, Av det norske kristenlivs psykologi (Bergen 1922); P. G. Lindhardt, Vækkelser og kirkelige retninger i Danmark (Khvn 1951; kritisk, med sociologiske synspunkter). E. M. WELLHAUSEN, Julius, tysk teolog och semitist, 1844—1918, docent i G. T. i Göttingen 1870, professor i Greifswald 1872, docent i semitiska språk i Halle 1882, professor i 1123 Marburg 1885 och i Göttingen under åren 1892—1913. W:s viktigaste och bestående insats faller inom Gamla testamentet, närmare bestämt inom pentateukkritiken, där hans forskningar haft en banbrytande betydelse. Det egentliga problemet för W. var inte själva källsöndringen, särskiljandet av olika källskrifter i Pentateuken. På denna punkt hade man vid 1800-talets mitt nått resultat som för lång tid kommo att anses som definitiva och enligt vilka man räknade med fyra olika källskrifter: Prästskriften (P), Elohisten (E), Jahvisten (J) och Deuteronomium (D), se vidare art. Moseböckerna. Det som för W. står i intressets centrum är den inbördes dateringen av dessa källskrifter. Detta skenbart oansenliga problem är i själva verket av helt avgörande betydelse för vår förståelse av Israels historia och religion. Dess kärnpunkt är frågan om de gammaltestamentliga lagarnas datering. Den gängse uppfattningen gick ut på att P, som innefattar huvudparten av lagarna, var den äldsta källskriften i Pentateuken, medan D var den yngsta. Redan före W. hade flera forskare, såsom Ed. Reuss, H. Graf och framför allt Abraham Kuenen betvivlat denna ordningsföljd. Men det var först W. som genom sitt lysande arbete »Geschichte Israels» 1878 (i senare uppl. kallat »Prolegomena zur Geschichte Israels») gjorde det till en allmänt accepterad sats, att P är den yngsta bland Pentateukens källskrifter och av efterexiliskt ursprung. W:s argumentering grundar sig på en framställning av den gammaltestamentliga kulthistorien, där i främsta rummet kultplatsen, offren och festcykeln ingående behandlas. Med en glänsande bevisföring klargör W., hur de olika källskrifterna visa sig naturligt höra hemma i på varandra följande faser av den kulthistoriska utvecklingen och att den enda rimliga ordningsföljden dem emellan är J, E, D, P. W:s forskningar väckte stor uppmärksamhet och efter kort tid hade hans uppfattning slagit igenom som den enda vetenskapligt acceptabla. Hans »Prolegomena» betecknar höjdpunkten i det kanske mest lysande ske- 1124