Julius Wellhausen. det av bibelforskningens historia. Samtidigt är det emellertid tydligt, att W:s problemställning var bestämd avy polemiken mot den traditionella uppfattningen. Sedan denna polemik mist sin aktualitet, har blicken skärpts för nya frågor, som lågo utanför W:s Synfält. De vetenskapliga landvinningarna på bibelforskningens område under det senaste halvseklet ha skapat en delvis ny situation. Vår bild av Israels äldsta historia är mera nyanserad än den som stod W. till buds. Här ha framför allt Ras Schamrafynden och den assyriologiska vetenskapen öppnat nya perspektiv. Den formhistoriska forskningen har skänkt oss mängder av nytt material till förståelsen av den israelitiska kulthistorien. Slutligen har den traditionshistoriska frågeställningen riktat uppmärksamheten på de olika kulttraditionernas uppkomst och innebörd. Den ringaktande kritik av W. som man i våra dagar ofta möter är emellertid i hög grad oberättigad. Med större 1125 VELSIGNELSE skäl kunde den riktas mot åtskilliga av W:s efterföljare, som schematiserade och förgrovade hans uppfattning. De viktigaste av W:s vetenskapliga resultat ingå i den grund på vilken den nyare bibelforskningen arbetar och höra till dess oumbärliga förutsättningar. Till W:s forskningsfält hörde också arabernas förislamska religion, »Reste arabischen Heidenthums» (i Skizzen und Vorarbeiten III, 1887, 2 ed. 1911). Under de båda sista decennierna av sitt liv sysslade W. huvudsakligen med nytestamentliga problem, framför allt ur evangelieforskningen. Litt.: Bibliografi i Studien zur semitischen Philologie und Religionsgeschichte J. W. gewidmet (i Zeitschr. f. d. alttest. Wiss. Beiheft 27, Giessen 1914); nekrolog i Islam 9, 1919. W. Baumgartner, W. und der heutige Stand der alttestamentlichen Wissenschaft (i Theol. Rundschau N. F.2, 1930); F. Boschwitz, J. W., Motive und Masstäbe seiner Geschichtsschreibung (diss. Marburg, Berlin 1938). Speciellt angående W:s inflytande på nordiska teologer se t. ex. S. A. Fries, Vår kärleks historia. Ett bidrag till teologiens historia. Under red. av M. Fries (Sthm 1945). G. G. VELSIGNELSE. Fksegetisk. Efter G. T.-lig og dermed også N. T.-lig sprogbrug betyder at velsigne i videste forstand: at give et liv indhold og styrke; v. er altså ikke et tillæg til livet men vilkår for det. Derfor hører v. med til skabelsen (1. Mos. 1:27—28) og til folkets liv, sådan som fædrenes v. over sønnerne viser det: deres sidste handling før de dør er at give deres sønner guddomsstyrken og livskraften. At mennesker ikke blot kan velsignes af Gud men også velsigne ham er ganske naturligt for G. T.-lig tankegang: ved at velsigne Gud giver mennesker hans liv en kraft og et liv som Gud så atter skænker mennesker. V. må skelnes fra et simpelt ønske. Beslægtet med den er: hilsen, håndspålæggelse, saligprisning. Dens modsætning er forbandelsen, som opfattes lige så realistisk. V. betyder derefter 1) handlingen at velsigne, 2) selve gaven som meddeles ved v. Handlingen foregår på afgørende tider, ved fødsel og død, giftermål og krig; den foretages med løftede hænder eller håndspå- 1126