bevægelse — altid i strammere retning — har gjort sig gældende. V. omfatter 5.676 km” med 286.347 indbyggere, 10 provstier, 265 kirker, 148 præster, deraf 125 sognepræster og 5 valgmenighedspræster. Domkirken, som ofte er skadet af brand og har gennemgået adskillige restaurationer, er nyopført (indviet 1876) som en romansk modelkirke; den er den mindste af de danske domkirker, men berømt for sine alle vægge, lofter o.s.v. dækkende fresker (af Joakim Skovgaard), fremstillende hele den bibelske historie. Biskopper: Heribert 1060; Eskil 1133; Svend 1133—53; Niels 1153—91; Asger 1191—1208; Asgot 1208—20; Thorsten 1220—22; Gunnar 1222 —51; Niels 1251—67; Peder (med modbisperne under ærkebispestriden: Asger, Niels og Troels) 1267—86; Laurentius 1286—97; Peder 1298— 1323; Tyge 1323—(30); Simon ca. 1338—43; Peder 1345—67; Jakob Moltke 1367—96; Lave Glob 1396—1429; Herman Rynkeby 1429—37; Thorlav 1438—51; Jørgen Friis 1451—78; Niels Glob 1478—98; Niels Friis 1498—1508; Erik Kaas 1508—20; Jørgen Friis 1520—36. Efter reformationen: Jakob Skønning 1537—49; Keld Juel 1549—71; Peder Thøgersen 1571—95; Niels Arctander 1595—1616; Hans Wandal 1617 —41; Wichmand Hasebard 1642; Frands Rosenberg 1642—58; Hans Bartskær 1659—61; Peder Villadsen 1661—73; Søren Glud 1673—93; Henrik Gerner 1693—1700; Barth. Deichmann 1700 —12; Caspar Wilhagen 1712—20; Søren Lintrup 1720—25; Johannes Trellund 1725—35; Andreas Woldike 1735—70; C. M. Rottbøll 1770—80; P. Tetens 1781—1805; Jens Bloch 1805—30; N. E. Øllgaard 1830—54; Otto Laub 1854—78; H.J. Swane 1878—1901; A.S. Poulsen 1901—21; Johannes Gøtzsche 1921—36; Axel Malmstrøm 1936—51; Chr. Baun 1951—. Litt.: P. Severinsen, Viborg domkirke, med stad og stift (Khvn 1932); Kirkelig håndbog udg. af P. Nedergaard (Khvn 1955). P.G.L. VIBORGS STIFT. 1. Det äldre V. (1554— 1721) omfattade efter Åbo* stifts delning 1554 hela den östra halvdelen av Finland från de centrala tavastländska församlingarna i väster till den ryska gränsen. Under åren 1578—1618 var stiftet återförenat med Åbo stift. År 1710 erövrades Viborg av ryssarna, varefter tvenne separata konsistorier upprättades, det ena i Borgå och det andra i 37 1153 VIBORGS STIFT S:t Michel. Beroende på att landet på 1500-talet var glest bebott var antalet församlingar ringa (24 församlingar och 10 kapell). Den förste biskopen, Paul Juusten*, hade alla förutsättningar att sköta sitt kall väl, men hans tid blev här kort, blott nio år. Om hans tjänstgöring finns inga dokument i behåll, då domkapitlets hela arkiv förstördes i Viborg under den stora ofreden 1710—1721. Detta har vållat stora svårigheter för stiftets historieskrivning. Den märkligaste bland stiftets biskopar torde vara Petrus Bång (1683—1696), född i Helsingland och tidigare superintendent i Narva. Han företog långa och täta visitationsresor och gjorde allt som låg inom det möjligas gränser för att råda bot på det förfall som kännetecknade församlingslivet i dessa alltid hotade och ofta härjade gränstrakter. Biskop David Lunds redogörelse för stiftets förhållanden vid riksdagen år 1710 kan anses som stiftets svanesång. Hela den östra delen av landet var i upplösningstillstånd. 2. Det senare V. (1925—1944) upprättades 1897 i Nyslott. Därifrån flyttades biskopssätet till Viborg vid det första biskopsskiftet under självständighetstiden. Man hade från början velat förlägga stiftsstyrelsen till Karelens huvudort, men de ryska myndigheterna motsatte sig detta. Den ortodoxa kyrkoförvaltningen i Viborg borde icke ställas i skuggan av den lutherske biskopen. Därför blev det anspråkslösa, men vackra Nyslott först stiftsstad. Stiftet omfattade 14 prosterier med 120 församlingar (1938). Ären 1925—1935 innehades biskopsstolen av Erkki Kaila, tänkare och mystiker, senare Finlands ärkebiskop. Under hans tid upplevde särskilt Karelska näset ett ekonomiskt uppsving. Samtidigt framträdde ett växande intresse för församlingslivet. Kyrkor och församlingshem byggdes, kyrkokörer bildades och det fria församlingsarbetet utvecklades. Yrjö KLoimaranta (1935— 1942), tidigare referendarieråd för de kyrkliga ärendena vid undervisningsministeriet, hindrades i sitt arbete av en allvarlig ohälsa. Ilmari Salomies (1943—1951), tidigare professor i kyrkohistoria i Helsingfors, numera 1154