VIELSE, se Vigsel. VIGNING, se Invigningar, Kyrkliga vigningar. VIGSEL. När kristendomen nådde Norden, härskade på äktenskapets område den g ermanska rätten. Enligt denna var fästningen den äktenskapsstiftande akten. Denna gick i sin tur tillbaka på brudköpet, varav man velat spåra vissa rester i vigselringen och som innebar ett avtal i högtidlig form mera mellan de båda släkterna än mellan de båda kontrahenterna. Romersk kanonisk uppfattning utgick i stället från principen att de blivande makarnas eget samtycke var det äktenskapsstiftande momentet (consensus facit nuptias). Dessa båda olika principer kom att gemensamt karakterisera äktenskapets ingående under m edeltiden. Den gamla fästningsakten bibehölls under lång tid orubbad, men kyrkan strävade efter att giva prästen en legitim plats däri såsom giftoman. Härtill fogades den rent kyrkliga akten, som var delad i två delar, dels den enligt romersk kanonisk uppfattning nödvändiga consensusförklaringen utanför kyrkporten, dels den kyrkliga v.- akten vid altaret. För att klarlägga att inga äktenskapshinder, vilka huvudsakligen utgjordes av andlig eller naturlig släktskap, förelåg, infördes lysning tre gånger vid kyrkporten. Mot äktenskapets sakramentskaraktär opponerade Luther och med honom reformatorerna i Norden. En följd därav blev, att äktenskapet betraktades som en världslig akt i den meningen, att den del av v.-ritualet, som skedde vid kyrkdörren icke skulle äga rum, om en borgerlig fästning redan skett. Den kyrkliga välsignelsen var därför att betrakta som en frivillig handling och reformatorerna uppmanade t. 0.m. brudparen att icke mottaga nattvarden i brudmässan på sin bröllopsdag utan vänta till en senare söndag därmed. Ur praktisk synpunkt var det dock bäst att icke påbörja äktenskapet före den kyrkliga lysningen och v., för att inga äktenskapshinder skulle föreligga. Under ortodoxiens tidevarv fortsattes 1157 VIGSEL dragkampen mellan fästningen och den kyrkliga v. och man strävade efter att göra v. till en obligatorisk del av äktenskapets ingående samtidigt som trolovningen i prästens närvaro ansågs vara äktenskapsstiftande. Barn avlade efter trolovningen ansågs därför äga full arvsrätt och om trolovningen bröts, ansågs detta som äktenskapsbrott. Medeltida föreställningar om könslivets orenhet, vilka ånyo flammade upp under ortodoxiens tid, bidrog också till att prästens välsignelse av brudkammaren och brudens inledande i kyrkan söndagen efter bröllopet kom att spela en framträdande roll. Det starka betonandet av den kyrkliga v:s rättsliga nödvändighet medförde emellertid en opposition, som i England 1653 förde till att den gamla germanska rätten segrade och den borgerliga v. blev den enda i lag påbjudna giftermålsformen med rättslig verkan. Så blev också fallet i Frankrike 1792 och därefter i Belgien, Nederländerna, Italien, Schweiz, Tyska riket m. fl. I de nordiska länderna däremot blev utvecklingen en annan. Den alltjämt bestående förbindelsen mellan borgerlig och kyrklig rätt vid äktenskapets ingående medförde sålunda att för v. långt in på 1800-talet krävdes katekeskunskap och nattvardsgång inom kyrkan. De försök, som mot bakgrund av 1800-talets väckelserörelser och de liberalistiska tendenserna gjordes att även i Norden skilja den världsliga och kyrkliga delen vid äktenskapets ingående från varandra genom krav på obligatorisk borgerlig v. åtföljd av en frivillig och valfri välsignelsehandling av icke rättslig karaktär inom valfritt samfund rönte ingen framgång. I stället har man valt att gå den motsatta vägen och givit varje organiserat samfund med tjänstemannaansvarigt prästerskap v.-rätt med bindande rättslig verkan. I Sverige blev v. från 1915 fakultativt kyrklig eller borgerlig. Den förra utföres av svenska kyrkans prästerskap samt sedan religionsfrihetslagen 1951 av predikanterna inom de frikyrkosamfund, som av Konungen erhöllo v.-rätt, varvid det krävs, att åtminstone den ene av kontrahenterna tillhör samfundet ifråga. Lysning är obligatorisk 1158