Litt.: O. Quensel, Bidrag till svenska liturgiens historia 1 (Uppsala 1890); E. F. Larsen, Den danske kirkeret 1 (Khvn 1901); G. F. Grath, Svenska kyrkans brudvigsel. En historisk-liturgisk framställning (Uppsala 1904); E. Rodhe, Svenskt gudstjänstliv (Uppsala 1923); V. Bentzon, Familieretten 1—2 (Khvn 1924—26); K. Hansson, Norsk kirkerett (Oslo 1935); G. Wetterberg, Handbok i kyrkolagfarenhet (Lund 1944); Vejledning i den danske folkekirkes gudstjenesteordning (Khvn 1949); K. Robberstad, Lærebok i kyrkjerett (Oslo 1952); G. Rietschel— P. Graff, Lehrbuch der Liturgik (2 ed. Göttingen 1951—1952); R. Bring, Till diskussionen om äktenskap, skilsmässa och vigsel av frånskilda (i Svensk teol. kvartalskr. 1952); Kyrkolag för den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland jämte de viktigaste av gällande kyrkliga lagar och förordningar, red. av 0. D. Schalin (Helsingfors 1955); De olika kyrkornas officiella handböcker. Å. A. WIKNER, Carl Pontus (1837—1888), docent i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet 1863, lektor i teologi vid läroverket ib. 1873, professor i filosofi vid Oslo universitet 1884. W:s religionsfilosofiska och skönlitterära författarskap har sin grund i ett intimt samspel mellan å ena sidan påverkningar från olika samtida fromhetsriktningar samt ganska omfattande studier och å andra sidan hans speciella psykiska läggning med bl. a. klar dialektisk begåvning, omutlig sanningslidelse och extrem sensibilitet. Barndomens andliga miljö i Bohuslän, schartauanismen, ställde honom tidigt inför allvarliga krav på en helhjärtad kristendom. De första ungdomsåren präglades av salig frälsningsvisshet, vunnen i kretsen av nyevangeliskt väckta. De akademiska studieårens främsta auktoriteter blevo emellertid V. Rydberg* och Chr. J. Boström*, vilkas platonskt färgade, optimistiska syn på människan som »gudsbeläte» eller »idé i Gud» fängslade W. Vid mitten av 1860-talet utförde han Boströms personlighetsfilosofi i medvetet panteistisk riktning. Han ville härigenom finna en lösning både på den religionsfilosofiska frågan om förhållandet mellan gudomligt och mänskligt och på sitt eget personliga problem, hur han skulle kunna förena kärleken till Gud och till en vän. — Mot slutet av 60-talet tog W. under 1161 WIKNER Pontus Wikner. Oljemålning av Georg von Rosen. intryck av bl.a. E. G. Geijer* och under upprepade religiösa och personliga kriser alltmer avstånd från Boströms gudsbild, Gud såsom det absoluta förnuftet. Gud är enligt W. helig vilja, religionen är ett jagdu-förhällande, religionsfilosofins centralbegrepp är »visshetshandling». I den samtida kristologiska debatten kände sig W. ensam, då han var kritisk mot båda partierna. »De fromma äro icke frisinnade och öppna, de frisinnade äro icke fromma», skrev han 1868. Hans kända arbete »Tankar och frågor inför Menniskones Son» (1872), skrivet i biktens form, kan betraktas som ett försök att i en positiv syntes förena bibliskt förankrad väckelsefromhet med platonsk kulturkristendom. Han vill ej ansluta sig till vare sig Rydbergs lära om idealmänniskan eller en ortodox tvånaturslära. Kristus är för W. främst »vännen», den ende vän, som kan frälsa från personlig synd och skuld. Bakgrunden till hans tänkande är dock alltjämt den idealistisk-dualistiska motsatsen absolut (evigt) — relativt (tidligt). — Under 1880-1162