rat sin ståndpunkt på olika sätt. Ofta har man hävdat, att begreppen plikt och ansvar skulle vara meningslösa, om denna princip inte erkännes. Enligt Kant är friheten ett praktiskt postulat: utan densamma skulle tanken på en ovillkorlig förpliktelse förlora sin betydelse. Genom sin distinktion mellan fenomen och ting i sig söker han förena indeterminismen med tanken på viljeakternas orsaksbundenhet såsom led i den tidliga och rumsliga erfarenhetsvärlden. Andra tänkare har vädjat till frihetsupplevelsen som ett ofrånkomligt faktum. Determinismen har på ett metodiskt otillåtet sätt tillämpat naturvetenskapliga kategorier på själslivets område. En sådan tankegång föreligger exempelvis i Bergsons frihetslära. Determinismen hävdar, att orsaksprincipen är en förutsättning för psykologien liksom för varje annan vetenskap. Därjämte påvisar den de logiska svårigheter, som ligger i föreställningen om en objektiv obestämdhet. Samma handling skulle i så fall vara obestämd i ett tidsmoment men bestämd i ett annat tidsmoment, vilket är en motsägelse. Problemet om viljans frihet sammanhänger med problemet om orsaksprincipens innebörd. När den moderna atomfysiken uppgivit tanken på en exakt bestämning av de atomära förloppen (Heisenbergs osäkerhetsprincip), har man stundom åberopat denna tankegång för en indeterministisk viljeteori. Sådana försök är emellertid synnerligen omstridda och torde vara otillräckligt motiverade. I detta sammanhang kan hänvisas till E. Cassirers klargörande utredning i hans arbete: »Determinismus und Indeterminismus in der modernen Physik». Litt.: E. Cassirer, Determinismus und Indeterminismus in der modernen Physik (Göteborg 1937); K. Gutberlet, Die Willensfreiheit und ihre Gegner (Fulda 1907); H. Larsson, Viljans frihet (Lund 1899); F. Medicus, Die Freiheit des Willens und ihre Grenzen (Tübingen 1926); V. Norström, Om viljans frihet (Sthm 1917); G. Oxenstierna, Viljans frihet (Sthm 1939). G. A. Det dogmhistoriska problemet viljans frihet har en annan innebörd än det filosofiska. Det förra avser nämligen förhål. landet till Gud och frälsningen. En mora- 1165 VILJANS FRIHET listisk syn låter frälsningen vara beroende av människans moraliska handlande. En härmed förbunden frihetstanke gör människan till herre över sitt eviga öde. Mot tanken att människan med sin fria vilja kan förvärva sig frälsning står den kristna tanken att människan från begynnelsen är skapad av Gud och med avseende på frälsningen helt beroende av hans handlande. I nytestamentlig tid kan man säga, att fariseerna företrädde tanken på att viljan principiellt vore fri om än dess förmåga vore begränsad. Frälsningen vore beroende av lagiakttagelserna. Frågan om viljans frihet behandlas emellertid aldrig i Nya testamentet. Men den lag, som förpliktar människan, är av den art, att hon aldrig kan göra sig rättfärdig genom den. Den förpliktar och dömer henne, men kan ej göra henne rättfärdig. Att älska Gud och nästan kan ej fullgöras såsom en prestation, varmed man kan bli färdig. Kristus kom med frälsningen, och i denna låg lagens fullbordan. Därför kunde man säga, att viljans frihet i betydelse av förmåga att förvärva sig frälsning avvisades. Detta betyder emellertid ej någon fatalistisk teori, då trons frihet just innebär att mottaga Kristus och ett liv, som hör samman med kärlek och tjänande. I Gamla kyrkan betonades friheten starkt särskilt mot gnostiskt och hellenskt påverkade idéer om en naturbunden ofrihet. Friheten är stundom ett uttryck för tron på Guds makt att frälsa var och en, oberoende av dennes läge, tillstånd och öde. Människan har frihet att mottaga frälsningen, oberoende av bundenheten vid någon viss grupp människor. Därigenom avvisas t.ex. gnosticismens tanke att pneumatiska människor gå till frälsning, under det att sådana, som vore sarkiska eller hyliska, ej vore i stånd att mottaga densamma. Den kristna frihetstanken sammanblandades emellertid lätt med den moralistiska, att människan förmår lyda lagen så, att hon vinner frälsning därigenom. I kampen mellan Augustinus och Pelagius (se Pelagianismen) berördes också frihetstanken. Pelagius utförde denna på moralistiskt sätt. Vid betonandet av den enskildes ansvar framställde han den fria 1166