VILJANS FRIHET viljan så, att frälsningen kom att fattas som beroende av dess prestationer. Mot Pelagius ställde Augustinus sin lära om synd och nåd. Frälsningen kunde icke vinnas genom viljans prestationer utan krävde nådens särskilda bistånd. Arvsynden* gjorde människan ur stånd att medelst den fria viljan nå frälsning (jfr Nåd, Predestination). Den fria vilja människan haft i urtillståndet hade förlorats i fallet. Nu kunde frälsning blott nås genom att nåden ingöts i henne, så att hennes begär inriktades på Gud i stället för på lägre begärsföremål, Under medeltiden avsåg teologien att avvisa pelagianism och semipelagianism. Men även om nåden ansågs föregå och möjliggöra den fria viljan, bley denna fattad såsom en med nåden samverkande faktor. Frälsningen uppfattades såsom beroende av viljans på nådens grund vilande prestationer. På vandringen upp mot det högsta målet samverkade nåden och viljan. Särskilt tilldrar sig Luthers kamp med Erasmus om viljans frihet eller trälbundenhet intresse. 1524 utgav Erasmus en skrift om den fria viljan (»De libero arbitrio»), vilken Luther 1525 besvarade med sitt berömda arbete »Om den trälbundna viljan» (»De servo arbitrio»). Redan tidigare hade Luther berört problemet, och Erasmus vände sig i sin skrift mot av Luther framförda tankar. Luthers svarsskrift har bedömts mycket olika. Av den liberala teologien har den betecknats som svag; en senare teologi har ansett den såsom en huvudskrift. Luther själv frångick aldrig däri framställda meningar. Melanchthon däremot var kritiskt inställd mot dessa. Bakom Luthers förnekande och Erasmus’ bejakande av den fria viljan ligger en grundläggande olikhet i uppfattningen av kristendomen. Med viljans frihet avser Luther ej dess förmåga att uträtta något i yttre ting. Frågan gäller förmågan att medverka till frälsningen. Erasmus’ framställning vilar på skolastikens allmänna syn på nåd och frihet. Det förutsättes, att frälsningen kan tänkas såsom en rörelse upp mot det högsta målet, Gud, och i denna måste viljan på något sätt vara med, om än dess förmåga är 1167 ytterligt inskränkt. För Luther betyder viljans ofrihet främst, att människan ej kan prestera något som helst, som gör henne förtjänt inför Gud. Vid utvecklandet av den grundtanken har han framfört en syn på Guds allverkande och predestination, som ofta väckt opposition men som av Luther är betraktad som sammanhörande med rättfärdiggörelseläran. Människan kan under inga omständigheter giva Gud något eller göra sig behaglig inför honom. Trons frihet kan aldrig vändas till en frihet genom vilken människan kan hävda sig inför Gud. Den kristna friheten finns blott i erkännandet av Guds allmakt och allverkande och människans totala tillhörighet till och beroende av honom. Tanken på den fria viljan (liberum arbitrium) kom för Luthers syn att innebära en form avy människans självhävdelse inför Gud, av hennes förmåga att giva honom något. Som mänsklig självhävdelse är den en realitet, fast dess innehåll, tron på förmågan att vinna något därvid, är oriktigt. Den fria viljan, såsom Luther fattar denna, innebär för honom en falsk syn på vad Gud är. Gud fordrar ingenting för sig själv. Han är till sitt väsen utgivande kärlek. Men tron, som är förbunden med en »trälbunden», av Guds verkande helt beroende vilja, är fri i tjänandet av nästan, och bundenheten vid Gud är förenad med aktivitet och saklig hänvändelse till världen och nästan. Efter Luther rörde man sig vanligen vid diskussionen om den fria viljan i en frågeställning, som mer erinrade om skolastikens än om Luthers. Luthers tes om Guds allverkande syntes då kunna leda till fatalism (man talade om stoiska och manikeiska tendenser). I de uppkomna svårigheterna sökte Konkordieformelns andra artikel finna en samlande mening, som åt olika håll avvisar avvägar från en luthersk uppfattning. Litt.: Erasmus Roterodamus, De libero arbitrio AIATPIBH sive collatio (hrsg. von J. v. Walter, Quellenschriften zur Gesch. des Prot. 8, Leipzig 1910; tysk övers. Vom freien Willen, Göttingen 1940); M. Luther, De servo arbitrio (med hist. in]. i Weimaruppl. band. 18, s. 551 ff., Weimar 1168