festationer i Israels historia från skapelsen till invandringen i Palestina. Traditionen om Salomo som V:s författare är helt ohållbar och skriften är en typisk produkt av tiden kring vår tideräknings början. Dess grekiska form är sannolikt den ursprungliga, även om försök gjorts att spåra ett hebreiskt underlag. Författaren, som troligen är att söka i den alexandrinska diasporajudendomen, visar en djup förtrogenhet med hellenistisk kultur och tankevärld: den platonska tanken att Kosmos framsprungit ur en formlös materia (ÚXnç &uóppov), 11:17; de fyra stoiska huvuddygderna som vishetens frukter, 8:7. I stället för den judiska apokalyptikens uppståndelsetro finner man i V. den grekiska odödlighetsläran. Dessa hellenistiska inflytelser ligga emellertid endast på ytan. I grund och botten är V:s författare klart judisk, starkt övertygad om det judiska folkets och den judiska religionens överlägsenhet. Den utveckling i nationalistisk riktning som utmärker den senare vishetslitteraturen, präglar även V. Utkorelsen och förbundet betonas starkt, 10: 15 ff.; 18:13. Visheten identifieras här liksom hos Syrak med Lagen, 16:6; 18:4, 9. Genom att åt Israel skänka denna norm, har Gud givit Israel ett förpliktande företräde framför alla andra folk. I polemiken mot hednafolken och strävan att återvinna de avfallna ligger bokens egentliga tendens. Litt.: J. Fichtner, Weisheit Salomos (i Eissfeldt, Handh. zum Alten Testament, Tübingen 1938). G. G. VISHETSLITTERATUREN. Till v. (hebr. chokma’) räknas vanligen Ordspråk sboken, Job och Predikaren samt bland apokryferna Jesu Syraks bok och Salomos Vishet. V. är emellertid inte begränsad till endast dessa böcker. Innehållsmässigt måste åtskilliga gammaltestamentliga psalmer räknas dit, t.ex. 37, 49, 73 m.fl., liksom vissa partier av Tobit, Baruk och 3 Esra. Ur formell synpunkt kan man särskilja två huvudtyper av v., nämligen dels sentenssamlingar såsom Ordspråksboken och Sy- 1173 VISHETSLITTERATUREN rak, dels mera sammanhängande didaktiska framställningar av religiösa och etiska problem, såsom Job, Predikaren och Salomos Vishet. Liksom i Egypten och Babylonien måste vi också i Israel räkna med att det funnits en professionell eller halvprofessionell klass av andliga ledare, de vise, som haft ungdomens fostran som sin speciella uppgift och som ibland ställas vid sidan av prästerna och profeterna som språkrör för Guds vilja, Jer. 18:18; Hes. 7:26. Liksom vishetsläraren är en internationell typ, är också hans undervisning i hög grad allmänmänsklig, tjänar att förmedla en internationell kultur. Till skillnad från profeterna ägnar den gammalisraelitiske vise endast liten eller ingen uppmärksamhet åt sådana för den nationella egenarten betydelsefulla ting som Lagen och kulten, förbundet och messiashoppet. Han intresserar sig mera för naturen än för historien, mera för det mänskliga psyket än för konkreta historiska gestalter. Sina lärdomar grundar han på allmänmänsklig erfarenhet, utan att lägga vikt vid sitt folks nationella religiösa arv. Den vise vill lära sina adepter, huru de skola vinna lycka och framgång inför Gud och människor. I didaktiskt syfte ställer han mot varandra olika människotyper, den flitige och den late, den sparsamme och slösaren, den givmilde och den girige, den ödmjuke och den övermodige etc. Den sammanfattande benämningen på dessa motsatta typer är »den vise» resp. »dåren». Den vise förstår att i alla livets skiften uppträda på det rätta sättet, dåren saknar denna förmåga. V. har en religiös orientering. Gudsfruktan är grunden för all vishet, Ordspr. 1:7. Själva kärnan i den vises beteende och hemligheten med hans framgång ligger däri, att han samtidigt är rättfärdig, medan dåren är en syndare. Denna religiösa uppfattning av vishetens väsen ger den gammaltestamentliga v. dess särprägel gentemot alla främmande paralleller, trots att man ibland, såsom i Ordspråksboken, kan finna ordagranna överensstämmelser med egyptisk v. 1174