I annen halvdel av århundret fikk v. et nytt oppsving under navn av neo-vitalisme. Ikke minst Darwins evolusjonsteori (se Naturvitenskap og kristendom) vakte interesse for de hemmelighetsfulle krefter som styrer de biologiske prosesser. En rent mekanistisk forklaring syntes å komme til kort overfor den teleologi* som det lå nær å finne i naturen. Neo-v. finner i livsprosessene en »autonomi» som ikke lar seg forklare ut fra rent kjemisk-fysiske lovmessigheter, og kjennetegner den ved begreper som entelechi, psychoid, dominant o. s. v. Fremtredende representanter for neo-v. er E. v. Hartmann, v. Uexküll, Raoul Francé og H. Driesch. Også Bergson* plaserer seg her med sin tanke om en »élan vital» som drivkraft i en »skapende utvikling». V.s hovedfront er den mot en mekanistisk materialisme*. Men den kan også, som hos Klages (»Der Geist als Widersacher der Seele» 1—3, 1929—32), forsvare det vegetative sjeleliv mot åndens og viljens hegemoni og dermed nærme seg naturalismen*. Denne naturalistiske v. har, ikke minst under inntrykk av Freuds libidoteori, fått stor innflytelse på livsinnstillingen og den praktiske livsførsel i vår tid. I litteraturen har den en eksponent i D. H. Lawrence. I billedkunsten er den merkbar i ekspresjonismen og symbolismen fra 1890-årene av og dominerer helt hos en moderne billedhugger som italieneren Marino Marini. Litt.: H. Driesch, Geschichte des Vitalismus (Leipzig 1922); F. Christmann, Biologische Kausalität (Tübingen 1928); H. Winterstein, Kausalität und Vitalismus vom Standpunkt der Denkökonomie (2. ed. Berlin 1928). J.B.H. WOLFFIANISMEN, den riktning i 1700-talets tankeliv, som utgick från den inflytelserike tyske filosofen Christian Wolffi Halle (1679—1754). Wolff var ingen originell tänkare; hans lära kan betecknas som en förenklad och efter det sunda förnuftet anpassad leibnizianism (se Leibniz). Men han hade en utpräglad systematisk begåvning och förstod att som lärare och skriftställare utveckla sina teorier med klarhet och precision. Genom sitt krav på strängt vetenskaplig metod inom filosofien blev han, som 1181 WOLFFIANISMEN Kant säger, den tyska grundlighetens fader. Även inom teologien och rättsvetenskapen utövade han ett mäktigt inflytande. Wolff uppfattar filosofien som en rationell vetenskap, besläktad med matematiken. Den har att utgå från omedelbart insedda satser, vilkas tankenödvändighet följer av den allmänna motsägelselagen. Från dessa härleder den genom följdriktiga slutledningar ett system av satser, genom vilka verklighetens struktur bestämmes. Det rationella vetandet måste emellertid kompletteras genom en empirisk kunskap, som ger oss »faktiska sanningar» till skillnad från axiomatiska och strängt bevisbara förnuftssanningar. Filosofien är dels teoretisk, dels praktisk. Den förra ger oss kunskap om det som är; den senare uppställer de riktiga normerna för individernas handlande och för samhällets organisation. Den teoretiska filosofien indelas i ontologi (läran om det varande över huvud), kosmologi, rationell psykologi och rationell teologi. Mot den filosofiska kosmologien svarar den empiriska naturvetenskapen, mot den rationella psykologien den empiriska själskunskapen och mot den rationella teologien den på en historiskt given uppenbarelse grundade teologien. De uppenbarade sanningarna faller utanför den naturliga kunskapens område, men de kan inte strida mot de nödvändiga förnuftsprinciperna. Liksom Leibniz uppfattar Wolff själen som en enkel och följaktligen oförstörbar substans. Men han bryter med dennes radikala spiritualism, då han antar tillvaron av kroppsliga element vid sidan av de immateriella enheterna (monaderna). Han upptar den leibnizska tanken om en »prestabilerad harmoni», men han begränsar dess giltighet till förhållandet mellan kroppen och själen. I överensstämmelse med den klassiska rationalismen uppfattar han orsakslagen som en logiskt nödvändig princip. Allt som är har en tillräcklig grund för sin existens och sin beskaffenhet, då det är otänkbart, att något kan uppkomma ur intet. Den praktiska filosofien indelas av Wolff på det traditionella sättet i etik, 1182