VREDE ekonomik eller hushållningslära och politik eller allmän stats- och rättsteori. Som statsfilosof hyllar han idealet av en fast organiserad välfärdsstat. Inom etiken förkastar han hedonismen och uppställer i stället principen om högsta möjliga fullkomning av människans förnuftiga anlag. Inom tysk 1700-talsfilosofi kom Wolffs lära att spela samma roll som John Lockes teorier inom engelskt och franskt upplysningstänkande. Bland hans efterföljare kan nämnas G. B. Bilfinger, M. Knutzen och A. G. Baumgarten, som tillhör den filosofiska estetikens grundläggare. I Sverige avlöste w. den cartesianska filosofi, som tidigare efterträtt den aristoteliskt orienterade filosofien. Till dess första anhängare hörde två av frihetstidens ledande naturforskare, A. Celsius och S. Klingenstierna. Dess främste filosofiske representant var Uppsalaprofessorn N. Wallerius. Vid Lunds universitet företräddes w. av L. Laurell. I Sverige liksom i Tyskland gav denna riktning en värdefull skolning i tankeklarhet och stringens, men den förlorade sig lätt i ofruktbara begreppsdistinktioner, och dess dogmatiska rationalism kunde inte hålla stånd inför empirismens kritik. Den kom att trängas tillbaka av den lockeska filosofien, som i sin tur detroniserades av kantianismen och av den efterkantska idealismen. Rörande w:s betydelse för teologien se Upplysningen. Litt.: W. Arnsperger, Christian Wolff’s Verhältnis zu Leibniz (Weimar 1897); P. A. Heilemann, Die Gotteslehre des Christian Wolff (Leipzig 1907); H. Pichler, Über Christian Wolffs Ontologie (Leipzig 1910); J. Dellner, Den wolffska filosofien och svensk teologi 1 (Sthm 1930). G. A. VREDE. Eksegetisk. 1. I motsetning til filosofiens abstrakte gudsbegrep forkynner bibelen den levende, strengt personlige Gud som både elsker og vredes. G. T.s hebraiske tekst har flere uttrykk for Guds v., i Septuaginta gjengis de både med Bvuuó,, som egentlig betegner affekten, og med ċòpy%, som er mer saklig betonet, om enn betydningsforskjellen her er mer eller mindre utvisket,. Men tydelig er det at hovedvekten i G.T. ligger på affektens utslag i handling 1183 (straffedom). Det som fremkaller Guds v. er synden, Israels frafall fra Herren og dets krenkelse av hans bud, men også dets miskjennelse av hans kjærlighet, og hedningefolkenes fiendskap mot Guds folk og moralske fordervelse. Guds v. åpenbarer sig først og fremst i timelige straffedommer — hungersnød, pest, naturkatastrofer, men også i nasjonale ulykker som nederlag og landflyktighet men dernest i en endehistorisk straff på »vredens dag» (Amos 5:18 ff.; Jes. 26:20; Sef. 1:15), dog mere tenkt som en dennesidig enn en hinsidig usalighet. V. holdes ennu i sjakk ved Guds langmodighet og kan avvendes ved Israels omvendelse (2. Krøn. 30:8; Ps. 95:8) og ved soning (4. Mos. 16: 46). I apokryfene er grunnsynet det samme. Visstnok trer #vupóg tilbake for öðpyí, men der tales unbefangent om at Guds v. opptennes (Sir. 16:6; jfr. 4. Mos. 11:1) og stilles (Sir. 48: 10), og på den annen side heter det at v. sendes (Judit 9: 9), ikke dryger (Sir. 7:18). V. blir så å si selvstendiggjort (Visdommen 18:20 ff., jfr. 4. Mos. 16:46 f.). Hos Filo er imidlertid v. filosofisk avsvekket i retning av den stoiske apati. 2. N. T.s syn på v. hviler på G. T.s grunn. Tanken på Guds v. som lidenskap ligger Jesus og apostlene helt fjern. Men uttrykket åpenbaring av v. forutsetter at den ytre reaksjon mot synden svarer til en indre uvilje hos Gud. Evangeliene legger ikke skjul på at Jesus vrededes, Mark. 3: 5 (»med v»., men samtidig med sorg!); Mat. 9:30; Joh. 11: 33, 38 (¿pBerpZodar). T N. T. brukes både duus og òpyú om Guds v. Men bortsett fra Rom. 2:8 nytter Paulus bare det siste uttrykk, og karakteristisk for den saklige betydning av det (vredesdom) er at det som oftest står uten genitiv, liksom løst fra Gud (jfr. G.T. og apokr.), således især i forbindelsen »den kommende v.» (Matt. 3: 7; 1. Tess. 1: 10, jfr. Rom. 5:9; Ef. 5:6, Åpb. 6:16) og »v.s dag» = dommedag (Rom. 2:5, jfr. Åpb. 6:17, 11: 18). Denne eskatologiske orientering av tanken berettiger dog ikke til den slutning at N.T. — spesielt Paulus — ikke kjenner en nærværende v. hos Gud, men bare fremstiller v. 1184