som Guds sluttdom over menneskers forkastelse av hans frelsesåpenbaring (så navnlig A. Ritschl). Det riktige i denne oppfatning er at det etter N.T. først er vantroen som fremkaller den endelige vredesdom (Joh. 3:18, 5: 24; Mark. 16:17). Men ikke bare Joh. 3: 36 (» Guds v. forblir over ham»), også flere steder hos Paulus forutsetter tydelig at Guds v. allerede her i tiden rammer dem som forakter hans alminnelige åpenbaring og ikke er hans lov lydige. Når det Rom. 1:18 sies at »Guds v. åpenbares over all ugudelighet og urettferdighet hos mennesker som holder sannheten nede i urettferdighet», så siktes der utvilsomt ikke til en rent fremtidig men til en nutidig åpenbaring. Som fortsettelsen viser, tenker Paulus på den reaksjon mot ugudeligheten og urettferdigheten som består i at synd blir straffet med synd. Også uttrykket Rom. 2: 6, »samle sig v.» innebærer tydelig tanken om en allerede forhåndenværende sådan. Det samme gjelder om Rom. 4:15; »loven virker v.» (hos Gud). Og særlig klart er der tale om en nutidig Guds v. 1. Tess. 2: 16, »v. (dommen) er kommet over dem (de vantro jøder) til fulle» (siç téXog kunne også bety: endelig, til slutt). Paulus hentyder vel dermed til deres forherdelse, jfr. Rom. 9. På den annen side er Israel fortsatt gjenstand for Guds kjærlighet (Rom. 11). Kjærlighet og v. er efter bibelsk syn ikke hinannen utelukkende motsetninger, men forenet i Guds langmodighet. Først den vedvarende gjenstridighet mot Guds kall fremkaller den endelige åpenbarelse av Guds v. i form av den evige utelukkelse fra liv og salighet. De drastiske uttrykk om denne sak i de synoptiske evangelier (helvedes ild, Matt. 5:22, 18:9, 25:41; Mark. 9:43) og særlig i Åpb. (kalken med Guds v.s-vin, 14:10, 16:19, ildsjøen, 19:20 o.s. v.) må sees i lys av G. T.s billedtale om Guds v. på steder som Jes. 30: 33, 51: 17, Jer. 25: 15, Ezek. 38: 22, jfr. i N. T. Hebr. 10:27, 12: 29. Se også Helvete, Vedergällning. Litt.: M.Pohlenz, Vom Zorne Gottes (Forschungen zur Religion und Literatur des A. u. N. T. 12, Göttingen 1909); E. Sjöberg, Gott und die Sünder im palästinischen Judentum (diss. Lund, Stutt- 38 1185 VREDE gart—Berlin 1938); G. P:son Wetter, Der Vergeltungsgedanke bei Paulus (Göttingen 1912); P. V. Filson, St. Paul’s conception of recompense (Untersuchungen zum N.T. 21, Leipzig 1931); G. Schrenk, Unser Glaube an den Zorn Gottes nach dem Römerbrief (Basel 1944); G. Stöhlin, art. òpyń i Theol. Wörterbuch zum N.T., hrsg. v. G. Kittel 5 (Stuttgart 1954); S. Aalen, Hva er fortapelse i N.T.? (i Evig liv og evig død, Oslo 1953); dens., Helvedesforestillingen i bibelen og i religionshistorisk sammenheng (i Bak inferno, Oslo 1955). O. M. Dogmhistoriskt. Guds v. spelar i synnerhet en framträdande roll i G.T. Därmed menas icke en opersonlig, mörk ödesmakt utan tvärtom Guds mest personliga förhållande till sitt folk och dess öden. Detta antropopatiska tal om v. förlänar den gammaltestamentliga gudsbilden dess säregna livfullhet. Guds v. går ej helt upp i den gudomliga domsgärningen. V. betecknar Guds egen inre livsrörelse. Hävdandet av v. suddade ej ut gränsen mellan människa och Gud, ty den gammaltestamentlige fromme kände alltför väl till avståndet mellan människan och Gud. Guds v. slår vakt om gudsbildens livfullhet, helighet och personliga karaktär. N.T. förkunnar ävenledes Guds v., och detta sker ingalunda, såsom man tidigare (A. Ritschl* och hans skola) förmenade, så att N. T. skulle inkonsekvent innehålla rester av den gammaltestamentliga lagreligionen. Tvärtom är v. ett väsentligt och oförytterligt drag även i den nytestamentliga gudsbilden. Men icke desto mindre skiljer sig N. T. härvidlag från den religiösa omgivningen både i förtid och samtid. Då den omgivande hednavärlden föreställde sig att en evig fiendskap var rådande mellan gudar och människor, företrädde N.T. en annan bild: vid sidan av och över v. råder Guds kärlek. En kränkning av denna medför v. Ingenstädes i N. T. framställes därför v. såsom i G. T. som en psykisk eller naturartad yttring. Det gåtfulla (irrationella) och psykiska (antropopatiska) ersättes i N. T. med det religiösa och teologiska. V. är den bakgrund mot vilken Guds kärlek i Kristus avtecknar sig. I Kristi kors framträder såväl v. som kärleken. 1186