WYCLIFFE Hela den patristiska teologien fram till Augustinus vittnar om den kamp som pågick i den gamla kyrkan om de gammaltestamentliga, antropopatiska dragen i den kristna gudsbilden. Den hellenistiskt skolade tanken kunde omöjligt acceptera en affektbetonad Gud. Den fullkomlige kunde ej ha affekter. Hos Augustinus kan man finna huru den irrationella v. ersattes av en rationell: på grund av mänsklighetens synd vilar Guds v. rättvist över alla människor. Detskolastiska gudsbegreppet hade ingen egentlig plats för Guds v. Det filosofiska arvet från Grekland var härtill för starkt. I gudsbilden ingick visserligen vissa bibliska, personligt-voluntaristiska drag, men dessa spelade en underordnad roll jämfört med de statiska elementen. Gud var alltings grund, det absoluta varat. Om v. talade man blott i botläran. Den plats Guds v. intar i Luthers teologi har haft en avgörande betydelse för hela den lutherska teologien. Han har berömt sig av att ha talat mäktigare om v. än vad som skett under påvedömet. Man kan utgå nästan från vilket centralbegrepp som helst i hans teologi och alltid kommer man in på v. Men det som Luther har att säga härom vill aldrig tjäna utredningen av Guds höga majestät. Frågan gäller alltid människans gudsförhäållande. Av grundläggande betydelse är lagens och v:s samhörighet (Rom. 4:15). Genom uppfyllelsen av lagen kan ingen bli rättfärdig. På den vägen hamnar man endast under v. Då lagen leder till gärningar, genom vilka människan skall tillvinna sig Guds välbehag, leder den i själva verket till egocentricitet, d. v. s. synd. Sålunda leder den in under v. Människan drives ingalunda bort från religionen, Tvärtom kan hennes religiositet stegras till högsta aktivitet. Men allt detta är falskt, ty det är människan som skapar sig en religion. Hon dyrkar en gud hon själv skapat. Hennes egen religiositet, hennes behov, begär, ångest och hopp, leder henne till att skapa sig en gud, formad av henne själv. Men detta är en v:s Gud. Sålunda står människan i sin naturliga religiositet och med sin naturliga gudskunskap under lagen 1187 och v. Guds v. vilar alltid över »den gamla människan», över »köttet», över »det gamla väsendet», men rätt förstått är v. alltid i nådens tjänst. Genom ångest och anfäktelse vill den leda människan in under nåden. Anfäktelsen kan naturligtvis komma även från Satan men tjänar då icke detta ändamål. Guds v. har blivit mycket olika bedömd i 1800-talets teologi. Den som radikalt ville utmönstra talet om v. var A. Ritschl]. För att avvärja faran för en humanistisk och idealistisk feltolkning av den kristna tron har speciellt Luthers tolkning av v. en central funktion i den lutherska teologien än i dag. Man kunde kanske påstå att man inom den protestantiska teologien efter det första världskriget vunnit en ny klarhet om betydelsen av det s. k. dualistiska perspektivet och därmed även om Guds v. Litt.: F. Weber, Vom Zorne Gottes. Ein biblischtheologisches Versuch (Erlangen 1862); A. Ritschl, Die christliche Lehre von der Rechtfertigung und Versöhnung 2 (3 ed. Bonn 1889); A. Dieckmann, Die christliche Lehre vom Zorne Gottes nebst Kritik der betreffenden Lehre A. Ritschls (i Zeitschrift für wissenschaftl. Theol. 1893); M. Pohlenz, Vom Zorne Gottes (Göttingen 1909); R. Bring, Dualismen hos Luther (diss. Lund 1929); O. Alander, Jumalan viha-käsite (Helsingfors 1931); L. Pinomaa, Jumalan viha (i Teol. tidskr. 1936—1937); dens., Der Zorn Gottes in der Theologie Luthers (Helsingfors 1938); E. Brunner, Der Zorn Gottes und die Versöhnung durch Christus (i Zwischen den Zeiten 1927); R. Otto, Das Heilige (28 ed. München 1948). L. P—aa WYCLIFFE (WICLIFF), John (ca. 1324—84), engelsk forreformator, var professor i Oxford og både som teolog og jurist en af sin tids betydeligste lærde. Gennem bibelstudier og politisk virksomhed fik han øje for modsætningen mellem det verdsliggjorte pavedømme og hierarki og den oprindelige kirkes liv i apostolsk fattigdom. W. blev nu talsmand for den voksende nationale selvstændighed overfor det politisk-økonomiske pavedømme. I »De civili dominio» hævder han, at alt dominium (herredømme) stammer fra Gud og kun tilkommer den, der opfylder »Guds Lov». Da kirken ikke følger denne lov, bør den af Gud indsatte konge 1188