WÜRTTEMBERGSPIETISMEN Magnus Friedrich Roos. Stick av J. M. Söckler efter målning av J. F. Doerr. Sin mera markanta profil fick w. genom J. A. Bengel, Klosterpräzeptor i Denkendorf (1687—1752). I centrum för dennes teologiska arbete stodo bibelfrågorna. Hans bestående insats ligger på det textkritiska området, där han utfört ett banbrytande arbete, som sedan fortsattes i den württembergspietistiska traditionen. De vunna resultaten sökte Bengel omsätta i skriftutläggningens tjänst. Hans bekanta »Gnomon» betecknar höjd- och slutpunkten i den pietistiska bibeltolkningen. Den är en på noggrann textkritik uppbyggd, lapidarisk kommentar på latin till N. T. Dess grundprincip är angiven redan i titeln, då den blott vill vara en »fingervisning» in mot texten, för att locka läsaren till självständigt arbete 1191 med denna. I ett par avseenden betecknar denna Bengels skrifttolkning en egenartad omböjning av den allmänna pietistiska utläggningsmetoden. Genom den energiskt filologiska inriktningen disciplineras i viss mån det godtycke, som ofta utmärker den pietistiska hermeneutiken. Vidare har Bengel stegrat teorien om bibelns enhet till biblicistisk princip. Han erkänner sålunda ingen utöver bibelns bokstav gående teologisk begreppsbildning. Karakteristisk är också hans s. k. bibliska realism. Denna ytterst komplicerade företeelse uppbäres av en strävan att gentemot upplysningsteologiens spiritualistiska omtolkning av de bibliska begreppen hävda en konkretion, en påtaglighet, som hämtas fram ur Skriften med stöd av en bokstavsbunden exeges. Nerven i Bengels skrifttolkning liksom i hela hans åskådning utgöres av ett egenartat organismtänkande, som har sina rötter i federalteologien. Enligt detta förlöper uppenbarelsen efter en i bibeln noggrant fixerbar gudomlig frälsningsplan, en »Ökonomie Gottes». Förelåg här en ansats till ett frälsningshistoriskt betraktelsesätt, blev dock detta hos Bengel starkt förträngt, och han förlorade sig till sist i ett ofruktbart mekaniskt uträknande av den bibliska kronologien. Som exempel kan nämnas, att frälsningsplanen enligt beräkningarna år 1836 skulle utmynna i två på varandra följande tusenårsperioder. Hans tänkande kom emellertid att utöva ett visst inflytande på den s. k. frälsningshistoriska skolan under 1800-talet. Även genom sin kyrkouppfattning kom Bengel att på ett avgörande sätt bestämma w:s utformning. Kyrkan är enligt Bengel en levande organism med sin givna plats i den gudomliga frälsningsplanen. Den måste dock ständigt reformeras men får för sina bristers skull icke övergivas. Målmedvetet arbetade Bengel för en kyrklig legitimering av konventiklarna. Under hans ledning utformades det berömda ediktet av år 1743, vilket definitivt gav den pietistiska konventikeln hemortsrätt inom den württembergska kyrkan. Den intima förbindelse mellan »Landeskirche» och »Gemeinschaftsbewegung», som 1192