alltjämt präglar den württembergska kyrkan, är till stor del resultatet av Bengels arbete, liksom också w:s bestämda avgränsning både mot hallepietismens lagiska botkampsteori och snäva syn på adiafora och mot herrnhutismens sentimentala Jesusfromhet. Efter Bengels död kan man tala om i huvudsak två fraktioner inom w. Den ena anknöt närmast till ett filosofiskt tänkande, som var starkt bestämt av teosofi, mystik och spiritualism. Den stod under ledning av Fr. Chr. Oetinger (1702—1782). Den andra anknöt mera direkt till Bengels åskådning och sökte göra denna fruktbar i praktisk församlingstjänst. En ledande position intog här J. Fr. Reuss (1700—1777), K. H. Rieger (1726—1791) samt M. Fr. Roos (1727—1803). Den sistnämnda fraktionen karakteriseras framför allt av ett apologetiskt intresse, främst riktat mot upplysningsteologiens bibel- och dogmkritik. Äskådningsmässigt kan den sägas företräda en egenartad blandning av ortodoxi och pietism, som förråder markant släktskap med supranaturalismen. I Norden har w. kommit att spela en betydande roll. Flera av dess uppbyggelseskrifter ha blivit mycket lästa i Norge och Danmark. Av särskilt intresse är den stora spridningen av speciellt Bengels och Roos’ arbeten i Finland. Ingenstädes har den dock utövat ett så genomgripande inflytande på fromhetslivets utgestaltning som i Sverige. Särskilt gäller detta inom den av H. Schartau* bestämda västsvenska fromhetsriktningen, där framför allt Roos ännu håller positionen såsom en av de mest lästa uppbyggelseförfattarna. Några av hans skrifter ha ännu under 1950-talet utkommit i nya upplagor. Litt.: I Blätter für württembergische Kirchengeschichte föreligger ett större antal specialartiklar över w. Fullständiga innehållsförteckningar i årg. 1916 och 1948; A. Ritschl, Geschichte des Pietismus 3 (Bonn 1886; ensidig); C. Kolb. Die Anfänge des Pietismus und Separatismus in Württemberg (Stuttgart 1902); G. Weth, Die Heilsgeschichte (i Forschungen zur Geschichte und Lehre des Protestantismus, 4. Reihe, Bd. 2., München 1931); 7. Wurm, Der lutherische 1193 VÄRDEFILOSOFI Grundcharakter der württembergischen Landeskirche (Stuttgart 1938); H. Hermelink, Geschichte der evangelischen Kirche in Württemberg von der Reformation bis zur Gegenwart (Stuttgart— Tübingen 1949; ensidigt kyrkohistorisk); F. Fritz, Altwürttembergische Pietisten (Stuttgart 1950; idéhistoriskt orienterad); J. C. F. Burk, Johann Albrecht Bengel’s Leben und Wirken meist nach handschriftlichen Materialien bearbeitet (Stuttgart 1831); O. Wächter, Johann Albrecht Bengel. Lebensabriss, Character, Briefe und Aussprüche (Stuttgart 1865); K. Herman, Johan Albrecht Bengel der Klosterpräzeptor v. Denkendorf (Stuttgart 1937; detaljrik biografi); W. Metzger, Kirche und Privaterbauungsstunden in der Sicht Johann Albrecht Bengels (i Rechtgläubigkeit und Frömmigkeit 3 s. 37 ff., Berlin 1939); E. Hirsch, Geschichte der neuern evangelischen Theologie im Zusammenhang mit den allgemeinen Bewegungen des europäischen Denkens 2 (Gütersloh 1951; Bengels bibeluppfattning behandlas s. 179 ff.); E. Zinn, Die Theologie des Friedrich Christoph Oetinger (i Beiträge zur Förderung christlicher Theologie, Bd. 36, Heft 3, Gütersloh 1932); H. Brattgård, Bibeln och människan i Magnus Friedrich Roos’ teologi (diss. Lund 1955). H. B—d VÄCKELSE, se Vekkelse. VÄLSIGNELSE, se Velsignelse. VÄRDEFILOSOFI. Enligt en rätt vanlig uppfattning, som har vuxit fram under intryck av det senaste århundradets naturvetenskapliga och tekniska utveckling och som filosofiskt sett närmast är betingad av Comtes positivism, av empirismen och av kantiansknykantiansk erfarenhetsteori, har kunskap och sanning endast betydelse inom det naturvetenskapliga området eller med avseende på frågor, som går att behandla med naturvetenskaplig eller med en med denna likartad metod. Logisk-matematisk teoribildning och experiment, som kan upprepas och som kan konstateras i sinnesiakttagelsen, är enligt denna alltjämt aktuella ståndpunkt grundläggande för vetenskaplighet, kunskap och sanning. Stora områden, där annars kunskap anses föreligga, blir därmed avskurna från kunskapen. Religiösa, moraliska, estetiska och ibland även filosofiska frågor kan inte, menar man, behandlas som teoretiska kunskaps- och verklighetsproblem; 1194