Frans Xavier. Stick från 1600-talet. Litt.: Epistolae S. Francisci Xaverii aliaque eius scripta 1—2, utg. av G. Schurhammer—J. Wickl (Rom 1944—45); i tysk övers. utg. av E. Vitzthum (München 1952). För studier över X., se R. Streit—J. Dindinger, Bibliotheca Missionum 4 (Münster i. W.—Aachen 1928). Standardbiografien är A. Brou, Saint François X. (Paris 1912). Populärbiografi i E. A. Robertson, F.X., knight errant of the cross (London 1930). Jfr även K. S. Latourette, History of the expansion of Christianity 3 (London 1939). B.S. YDMYGHED, YDMYKHET, se Ödmjukhet. YTTERSTA DOMEN, se Dom. ZARATHUSTRA, se Iransk religion. ZIGENARMISSION, se Omstrejfermisjonen. ZINZENDORF, se Herrnhutismen, ZWINGLI, Huldrych (Ulrich),schweizisk reformator och politiker, född den 1 jan. 1484 i Wildhaus, studerade i Wien och Basel. 1506 blev Z. magister och därefter präst i Glarus, senare i Maria-Einsiedeln. Från 1519 verkade han såsom kyrkoherde (Leutpriester) vid Grossmünster i Zürich. 1209 ZWINGLI Z. stiftade bekantskap med skolastikens teologi i dess thomistiska form, men gick redan tidigt andra vägar. 1516 lärde han känna Erasmus av Rotterdam och tog starkt intryck av hans skrifter. Hans ståndpunkt sammanfaller till en början med Erasmus’ humanistiska reformkristendom: folket skulle »upplysas» genom en förkunnelse av Kristi rena evangelium, framför allt bergspredikans etiska grundsatser. Därigenom skulle en förbättring av kult och seder så småningom av sig själv inträda. Men under åren 1519—1520 inträdde en avgörande förändring i Z:s ståndpunkt. Han bröt med Erasmus, sedan han insett, att det humanistiska reformprogrammet icke ledde till avsett resultat. Han lämnade den pelagianska uppfattning, som fanns hos Erasmus, och framställde människan såsom totalt fördärvad. Blott genom Kristi omskapande makt kunde hon bliva rättfärdiggjord. Orsakerna till denna omsvängning till en reformatorisk åskådning ha livligt diskuterats inom Z.-forskningen. Ibland har man helt och hållet velat härleda det reformatoriska genombrottet från läsningen av Luthers skrifter, vilka Z. från 1518 började få kännedom om. Men mot detta strida Z:s egna uppgifter, att han på egen hand före denna tid börjat förkunna evangelium samt hans starka avståndstagande från Luther. De yttranden, vari Z. betonar sin självständighet gentemot Luther äro emellertid betingade av hans önskan att hålla den schweiziska reformationen utanför verkningarna av Wormsediktet, som förklarat Luther och hans anhängare i akt. Att Luthers skrifter betytt mycket för Z., ej minst såsom impuls till det praktiska reformarbetet, är ofrånkomligt. Man är dock numera i allmänhet mera benägen än tidigare att betona Z:s självständighet. De under senare tid dechiffrerade och utgivna marginalanteckningarna till skrifter ur Z:s bibliotek visa också på en annan källa av största betydelse, nämligen Augustinus. Det är i stor utsträckning från honom Z. har hämtat den arvsynds- och nådeslära, varigenom han bryter med sin tidigare, humanistiska ståndpunkt. En an- 1210