Å ÅBENBARING, se Åpenbaring. ÅBO ÄRKESTIFT kan anses leda sitt ursprung från det kyrkliga organisationsarbete, genom vilket Finlands apostel, biskop Henrik*, infogade den kristna odling, som redan tidigare sporadisk vunnit insteg i Finland, i den romersk-katolska kyrkogemenskapen. Stiftets centrum befann sig ursprungligen i Nousis, men flyttades därifrån först till Räntämäki och därpå under 1200-talet till Åbo. Stiftet omfattade under medeltiden hela Finland; dess historia sammanfaller därför till denna del med Finlands kyrkas historia. Är 1554 delade Gustav Vasa stiftet itu, så att landets östra delar hänfördes till Viborgs* nygrundade stift. Ä. förblev dock även därefter landets ledande stift. Dess biskopssäte innehades av många av de mest betydande män som kyrkan och kulturlivet i Finland kunnat uppvisa, och dess rangplats stärktes av Åbo akademi, grundad 1640. Sedan Finland skilts från Sverige, upphöjdes Ä. 1817 till ärkestift, varigenom biskoparna i Åbo även officiellt betroddes med ledarställning i Finlands kyrka. Senare stiftsdelningar ha förorsakat flera inskränkningar av Å:s område (se Stift). I sin nuvarande form omfattar det ett område i västra Finland, som bildas av Egentliga Finland och Satakunta. Till stiftet höra efter den senaste regleringen av stiftets gränser 1956 (i samband med inrättandet av Lappo stift) 97 församlingar; dess sammanlagda befolkning uppgår till 524.000 personer. Antalet präster (inkl. vid läroverk, folkhögskolor och föreningar anställda) är 222. Inom Å. utgöra de religiösa väckelserörelserna från äldre tid fortfarande ett verksamt inslag i folkets liv. Den av F. G. Hedberg* grundade evangeliska rörelsen har en 1215 vidsträckt utbredning över så gott som hela stiftet. De »väcktas» rörelse med anor från Paavo Ruotsalainen*® har sitt förnämsta stödområde i Sydösterbotten; dess centralbyrå är förlagd till det nya stiftets centrum, Lappo. I Satakunta lever den gamla bedjarrörelsen (se Renqvist) segt kvar; den lägger vikt vid bön på knä och är även som kyrklig typ den mest konservativa. De s. k. kristliga folkhögskolorna, av vilka den evangeliska rörelsen på stiftets område har fyra, de väckta två och bedjarna en, dra i sin mån försorg om att väckelserörelsernas arv befästes hos det uppväxande släktet. Över huvud kännetecknas Å., kanske mer än andra stift, av att gamla kyrkliga traditioner bevarats. Som en säregenhet kan nämnas, att Pyhämaa kyrka, som ligger på en ö i Nystads skärgård och som av ålder haft rykte om sig att vara mycket helig, allt fortfarande får mottaga votivgåvor i betydande mängd från när och fjärran. Liksom annorstädes i landet göra sig å andra sidan i Å. de för den nya tiden kännetecknande sekulariseringsfenomenen gällande, i synnerhet i städer och industrisamhällen. Biskopar: Henrik 1155—56; Rodulf; Folkvinus; Tomas — 1245 (d. 1248); Bero I 1245—58; Ragvald 1258—66; Ketillus 1266—86; Johannes I 1286—90 (valdes till ärkebiskop i Upsala, d. 1291); Magnus I 1291—1308; Ragvald II 1309— 21; Benedictus 1321—38; Hemming 1338—66; Henrik II Hartmanni 1366—68; Johannes II Petri 1368—70; Johannes III Westfal 1370—85; Bero II Balk 1385—1412; Magnus Tavast 1412— 50 (d. 1452); Olaus Magni Tavast 1450—60; Konrad Bitz 1460—89; Magnus III Särkilax 1489 —1500; Laurentius Suurpää 1500—06; Johannes IV 1506—1510; Arvid Kurck 1510—22; Erik Svensson 1523—27; Martin Skytte 1528—50; Mikael Agricola 1554—57; Petrus Follingius 1558 —63 (d. som biskop i Reval 1565); Paul Juusten 1216