ÅPENBARING nesker i Ordets tjeneste at Kristus blir åpenbaret, inntil dagen for den kommende herlighets-å. (2. Kor. 4: 7 ff.). Litt.: R. Bultmann, Der Begriff der Offenbarung im N.T. (Tübingen 1929); A. Oepke, art. xaúrtw, drozdAuvYt i Theol. Wörterbuch z. N.T., hrsg. v. G. Kittel, 3 (Stuttgart 1938). N. A. D. 2. Dogmhistoriskt. Det ur dogmhistorisk synpunkt viktigaste resultatet av kyrkans kamp mot montanismen under 100-talets senare hälft, varvid man avvisar Montanus’ anspråk att hans nya profetia utgör en fortsättning av uppenbarelsen (här förkort. u.), eller en efter-u., är att man då för första gången uttryckligt avgränsar u. till en gången epok, den klassiskt-urkristna eller apostoliska. Men samtidigt hävdar man, att denna gångna u.-epok genom de nytestamentliga skrifterna når in i nuet. Så knytes u. till Skriften såsom sitt främsta medium. Då Skriftens sanna innebörd emellertid icke föreligger utan vidare klar, enär det visat sig att, såsom Tertullianus framhåller, även kättarna stödja sig på Skriften, kräves en tolkningsnorm. Denna är trosregeln (regula fidei), som är den på visst sätt av innehavarna av kyrkans ämbete, biskopsämbetet, tolkade bekännelsen (symbolum). Att biskoparna kunna göra anspråk på att tolka bekännelsen och genom den Skriften i överensstämmelse med apostlarnas mening har sin grund däri, att deras ämbete hävdas i obruten följd gå tillbaka till apostlarna och vara utrustat med sanningens nådegåva (charisma veritatis). På detta sätt tänkes redan under de första århundradena u. förmedlas genom kyrkan, hennes biskopar, skriftkanon, trosregel, kulthandlingar o.s.v. Snart nog kommer antik filosofi att utöva sådant inflytande på föreställningen om vad religiös kunskap innebär, att man i kyrkans troskunskap även räknar med rationella element. Härigenom aktualiseras frågan om förhållandet mellan förnuft och u. (ratio och revelatio) eller kyrkans auctoritas och filosofiens veritas. Stundom löses detta problem så, att dessa båda element ligga fredligt vid varandras sida, stundom så, att de träda i spänningsförhållande eller motsats till varandra, Enligt Augustinus råder 1227 harmoni mellan kyrkans auctoritas och nyplatonismens veritas. I stort har Augustinus varit riktningsgivande för medeltiden. Anselm av Canterbury menar, att de i Skriften givna u.-sanningarna ha förnuftsnödvändig karaktär. Enligt A 1e x a nder Halesius skola de med kyrkans auktoritet stödda u.-sanningarna vara en kompass, som visar hän mot det för förnuftet åtkomliga eviga ljuset. Thomas av Aquino räknar med en dubbel källa för gudskunskapen: förnuft och u. och hävdar, att u.-sanningarna visserligen övergå människans förnuft, men stå i överensstämmelse med Guds. Då u:s innehåll, som sammanfaller med kyrkans trosmedvetande, sådant det är nedlagt i Skriften och traditionen och tillämpat i hennes kult och hierarkiska organisation, övergår vår mänskliga kunskapsförmäåga, äro vi för dess accepterande hänvisade till kyrkans auktoritet. I senskolastiken kommer auktoritetsmomentet att starkt betonas såsom en följd av att sambandet mellan förnuft och u. helt sprängts. Luther knyter u. helt till Guds ord, som intar en alldeles fri och suverän ställning i förhållande till både mänskligt förnuft och kyrkans auktoritet. För att förstå vad som ligger i den reformatoriska »formalprincipen» är det av vikt att beakta, att Luthers uppfattning om Guds ord är dialektisk. Å ena sidan binder han Guds ord vid Skriften och det yttre ordet. Han förnekar, att Gud skulle göra sig känd omedelbart, genom ett inre andligt ljus hos människan, och erkänner blott en genom ordet förmedlad gudskunskap. Å andra sidan hävdar han Guds ords fria ställning i förhållande till Skriften. Den yttre skrifturkunden sammanfaller icke med Guds ord, utan Guds ord är det i Skriften, som »driver Kristus». Hela u:s innehåll är samlat i Kristus. I honom möter den uppenbare Guden. Att skriftordet blir ett levande gudsord, vari Kristus möter, är verkat av Anden: »Jag tror, att jag icke av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom, utan den helige Ande har kallat mig» o. s. v. Denna Luthers syn på u. har den följande 1228