lutherdomen icke förmått helt tillägna sig. Även Melanchthon räknar i fråga om u. och dess tillägnelse med Guds ord (verbum Dei) och Anden (Spiritus sanctus), men fogar därtill som tredje moment människans vilja, som samtycker till och ej strider mot Guds ord (humana voluntas assentiens, nec repugnans verbo Dei). Men detta innebär, att återförandet av u:s frälsande innebörd helt på Gud, varpå Luther lagt all vikt, här försvagats. Calvin låter Skriften få en lagisk karaktär på ett sätt, som är främmande för Luther. Och ortodoxie n förmår icke med Luther skilja mellan Ordet som u. och Ordet såsom identiskt med skrifturkunden, utan genom läran om Skriftens, ja, t. o. m. varje bibelbokstavs inspiration söker man underbygga tesen om u. såsom identisk med den yttre skrifturkunden. Sedan denna lära och tillämpningen av densamma vid skrifttolkningen (den s. k. dictaprobantia-metoden) utsatts för hård kritik under upplysningstiden och kravet på en historisk bibeltolkning framkommit, har under de två senaste århundradena det problemet aktualiserats, huru den historiske Kristus såsom uppenbarare av Gud kan vara identisk med trons Kristus såsom frälsningsu. för den enskilde. Inom senare protestantism ha Fr. Schleiermacher“, A. Ritschloch W.Herrm ann sökt komma till rätta med detta problem. Under den tid alltifrån Schleiermacher, då den religionshistoriska aspekten i mycket kommit att bestämma även det teologiska tänkandet, har u.-begreppet fått en mycket framskjuten plats, vilket förklaras därav, att religion och uppenbarelse (religio och revelatio) äro nära sammanhörande begrepp. I den mån man inom den allra senaste teologien frigjort sig från den religionshistoriska synens dominans, har man övergivit uppenbarelsens allmän-religiösa innebörd och stannat vid dess exklusivt kristna. 3. Dogmatiskt. Religion och u. höra nära samman på det sättet, att den vanliga människan tänkes leva i en profan värld utan relation till gudomen, intill dess denna träder in i hennes sfär, ger sig till känna och uppenbarar något av sitt väsen. På sådant 1229 ÅPENBARING sätt är u. i ordets mest allmänna betydelse betingelse för religion, att ett religiöst förhållande kan komma till stånd endast genom u. Så länge man i det dogmatiska tänkandet varit bestämd av det allmänna religionshistoriska betraktelsesättet, har man fattat kristendomen såsom en religion bland mångfalden andra och förvisso såsom den högsta av dem. Den avgörande betydelse, som u. har för religion över huvud, måste därvid gälla även kristendomen, Därför har man i dogmatiken räknat med en allmän uppenbarelse, som kristendomen delar med vissa andra religioner, och en särskild uppenbarelse, som är unik för densamma. Till den allmänna hör, huru Gud gör sig känd i naturen och historien, till den speciella, huru Gud gör sig känd i bibeln och ytterst i Kristus. Denne är all u:s kulmen och höjdpunkt. Mot detta även inom nutida dogmatik ofta förekommande betraktelsesätt ha emellertid invändningar rests. För det första är beträffande utgångspunkten för hela tankegången, subsumerandet av kristen tro under religion i allmänhet, att märka att genusbegreppet »religio» är okänt för bibeln. Härav följer — vilket är det andra att i sammanhanget uppmärksamma — att kristen tro såsom förankrad i biblisk åskådning icke räknar med u. i den ovan angivna betydelsen av förutsättning för religion över huvud. Ty det finns enligt kristen tro ingen profan värld, där människan skulle kunna leva utanför gudsrelationen. Och det finns icke heller någon profan människa, som så att säga har sitt liv i sin egen hand och står absolut fri i förhållande till Gud. Den situationen existerar icke, att människan lever sitt liv utanför varje gudsrelation, intill dess Gud på något sätt träder in i hennes liv och därigenom gör sig känd och uppenbar för henne. Den kristna skapelsetanken innebär ett förnekande av denna situation, och däri ligger dess egentliga innebörd. Eller positivt uttryckt: den kristna skapelsetanken innebär, att människan i sin blotta existens såsom skapad varelse står i relation till Gud såsom skapare och att hon aldrig stått eller kommer att stå utanför denna gudsrelation. Vare sig hon erkänner det eller ej, vare sig 1230