ÅRHUS STIFT hon är medveten om det eller ej, så förändrar det icke sakförhållandet. Detsamma gäller om hela skapelsen: Gudsrelationen hör till dess existens såsom skapelse. Men därav följer icke — och det är det tredje att i sammanhanget beakta — att skapelsen och med den historien är en u. av Gud. Ty här på denna jorden, i den tidsålder, vari vi leva, är synden med i allt. Och dock står människan, naturen och historien i sin blotta existens såsom skapelse i gudsrelation, men för syndens skull i en gudsrelation med negativt förtecken, Det innebär, att Gud når och omfattar med sin lag hela sin skapelse. Ingen kan draga sig undan Guds lags arm. Den reglerar och ordnar allt. Men den lagen blir till sist — för syndens skull i världen — en dödens och förgängelsens lag. Ty syndens lön är döden (Rom. 6: 23). Alla äga vi genom vår blotta existens utan u. kunskap om att denna lag ytterst behärskar den tillvaro, vari vi leva och som på Bibelns språk heter »denna tidsåldern» till skillnad från »den tillkommande». Sådan är situationen före Kristus och utan Kristus. Men med honom kommer något nytt, en verklig u. Han har genom sin existens i denna världen uppenbarat, att icke synden, döden och förgängelsen, som är denna tidsålders signatur, är det yttersta och sista i tillvaron i hela dess omfattning. I honom och genom honom har rättfärdigheten, livet och oförgängligheten trätt in i denna tidsålder av synd och död, där vi leva. Genom honom finnes en väg ut ur syndens och dödens värld, en evig framtid bortom det förgängliga nuet, en öppnad himmel över jorden. Därför att han är Guds hjärta, som antagit mänsklig gestalt i denna vår värld, har han uppenbarat vem Gud verkligen är. Därför är det icke tillräckligt att i Kristus se blott en särskild u., som kompletterar den allmänna, eller betrakta honom blott såsom kulmen av en guds-u., som genom tiderna burits av raden av religionens heroer. Det vore att relativisera hans frälsningsgärning på ett sätt, som är principiellt oförenligt med kristen tro. Utan han allena är Guds u. Det ligger ytterst i den kristna uppenbarelsetron. Det är denna och ingen annan, som dogmatiken 1231 har att framställa. Så till vida som tron vid parusien förbytes i skådande, utgör denna u:s fulländning. Se även Gud, Guds ord, Tradition. Litt.: W. Herrmann, Der Verkehr des Christen mit Gott im Anschluss an Luther dargestellt (5—6 ed. Stuttgart 1908); F. Gogarten, Von Glauben und Offenbarung (Jena 1923); E. Brunner, Philosophie und Offenbarung (Tübingen 1925); dens., Natur und Gnade (Tübingen 1934); dens., Offenbarung und Vernunft (Zürich 1941); P. Tillich, Die Idee der Offenbarung (i Zeitschrift für Theologie und Kirche, N.F. 8, 1927); K. Bornhausen, Die Offenbarung (Leipzig 1928); E. Thurneysen, Offenbarung in Religionsgeschichte und Bibel (i Zwischen den Zeiten 1928); R. Garrigou-Lagrange, De revelatione 1—2 (Rom 1929—31); W. Wiesner, Das Offenbarungsproblem in der dialektischen Theologie (München 1930); K. Barth, Nein (München 1934); H. Thielicke, Vernunft und Offenbarung (Gütersloh 1936); H. R. Niebuhr, The meaning of revelation (New York 1946); W.v.Loewenich, Was heisst Offenbarung? (Berlin 1938); J. Fehr, Das Offenbarungsproblem in dialektischer und thomistischer Theologie (Freiburg in der Schweiz 1939); H. Horst-Schrey, Existenz und Offenbarung (Tübingen 1947); B. E. Benktson, Den naturliga teologiens problem hos Karl Barth (diss. Lund 1948). zj. L. ÅPENBARINGSBOKEN, se Johannes Uppenbarelse. ÅRHUS STIFT.I Århus (Aros=åmunding), centralt beliggende i Jylland ved Århus bugt og vadestedet over åen skal den første kirke — muligt i forbindelse med engelsk mission — være grundet kort efter 900 af kong Frode, indviet til trefoldigheden. 948 nævnes Reginbrand som biskop i Å. i forbindelse med Hamburgs optræden overfor Køln (se Ribe stift), og siden synes Å. at være gået op i det fælles nørrejyske stift, hvorfra det først ca. 1060 atter udskiltes som selvstændigt, omfattende landet mellem Mariager fjord og Vejle fjord. Dets første domkirke, viet til St. Nikolaj, er 1955 fundet som en frådstenskrypt under koret af den nuværende Vor Frue kirke, en dominikanerkirke. Ved stranden byggedes — åbenbart af hensyn til norske handlende — en St. Olai kirke (rester er bevaret), og da Å. ca. 1180 havde fået sin lokal- 1232