Den bibliska bakgrunden till å. är sy n d afallet, genom vilket människan förlorat den i skapelsen givna rätta relationen till Gud och blivit försatt i träldom under fördärvets makter. Enligt skapelsens syfte var människan bestämd till rättfärdighet och liy i gemenskap med Gud. Fallet gjorde detta syfte om intet. Till fördärvsmakterna hör först och främst Synden. Den framträder i olika konkreta, mot Guds vilja stridande mänskliga gärningar, men är i sig själv en makt, från vars välde människan icke kan befria sig. Synden är oupplösligt förbunden med Döden: människan lever under förgängelsens träldom. Djävulen står i Nya testamentet som en personifikation av dessa fördärvsmakter. Till dessas krets hör också, i viss mening, lagen — nämligen såtillvida som denna uppträder som en anklagare, vilken avslöjar syndens karaktär av skuld och därmed ställer människan under domen. Så framträder slutligen även Guds vrede som en ofrånkomlig fördärvsmakt: lagen är från denna synpunkt organ för Guds vrede, och över människosläktet vilar Guds vredesdom (jfr särskilt Rom. kap. 5—7). Men Skaparen vill icke utlämna sin skapelse i fördärvsmakternas våld. Han sänder sin Son i världen för att genom honom utföra befrielsens gärning och återupprätta det brutna gudsförhållandet. Kristi äterlösningsverk ses primärt under perspektivet kam p och seger. Hans seger över fördärvsmakterna och detroniserande av främlingsväldet innebär på samma gång försoning mellan Gud och världen. Denna är då ett Guds eget verk: »Det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv» (2 Kor. 5:19). Om kamp- och segermotivet alltså är det primära perspektivet, innebär detta på intet sätt något undanskjutande av försoningens offermotiv. Offret som Kristus bringar är tvärtom förutsättning och medel för hans seger. Denna har vunnits på självutgivelsens väg därigenom att Kristus, såsom Herrens lidande tjänare, i obruten lydnad mot Gud och i full solidaritet med mänskligheten, för vår skull och i vårt ställe bär hela den börda, som träldomen under fördärvsmakterna lagt på vårt släkte, och därmed »givit 1237 ÅTERLÖSNING sitt liv till lösen för många» (Matt. 20:28) samt »vunnit en evig förlossning» (Hebr. 9: 12). Genom Kristidöd och uppständels e är å. förverkligad. Det nya förbundet har upprättats. På samma gång fortgår å:s verk intill den slutliga fulländningen. Människan får del av å. därigenom att hon införlivas med Kristus i hans ekklesia. Hon lever visserligen alltjämt sitt liv under syndens och dödens villkor och därför också under kampens. Icke desto mindre är den som »är i Kristus» en »ny skapelse». Han är genom syndernas förlåtelse frigjord från träldom under synden. Han hör icke heller längre döden till: han har genom Kristus och hans Ande del i det »eviga liv», som skall uppenbaras, då »han som uppväckte Kristus Jesus från de döda också skall göra edra dödliga kroppar levande, genom den Ande, som bor i eder» (Rom. 8:11). Träldomens ande har förbytts i barnaskapets. »Så finnes nu ingen fördömelse för dem som äro i Kristus Jesus» (Rom. 8:1). Därmed är skapelsens syfte förverkligat. Genom återlösningen har människan återfått möjligheten att leva i rättfärdighet från Gud’och i livsgemenskap med honom. Skapelsen och å. äro oskiljaktigt förbundna. Å. betyder restitution av skapelsen, men icke blott detta: skapelsens verk fortgår i och med den fortgående å. allt intill den dag, då Gud skapar »ny himmel och ny jord». Men denna nya skapelse är icke, såsom den första, en skapelse av intet, utan en skapelse på å:s grund. Dogmhistoriskt. De bibliska tankarna om å. gåvo på det hela taget stark genklang inom den fornkyrkliga teologien. Å. uppfattades också här såsom en av Gud genom Kristus och hans seger utförd befrielse av människan från träldomen under fördärvets makter. Understundom kunde detta tema utbroderas på ett högst drastiskt sätt, särskilt genom föreställningar om att Kristi död vore en åt djävulen eller åt döden given lösepenning eller att Kristus genom sin död överlistat djävulen: denne förgrep sig på Kristus i tanke att han endast hade med en svag människa att göra, han förstod inte, att han i själva verket mötte Guds oövervin- 1238