ÅTTIOTALISMEN ciala missförhållandena. Också darwinismens tes om kampen för tillvaron som drivkraften i utvecklingen dras in i argumenteringen. Svårigheten att hålla fast tron på en rättfärdig Gud blir för många det avgörande skälet för deras brytning med kristendomen. 1 religiöst avseende innebär å. på intet sätt någon enhetlig ståndpunkt. Bland dem som litterärt sett företräder »det moderna genombrottet», finns både de som håller fast vid gudstron och odödlighetstanken, de som närmast är religiöst indifferenta och de som klart intar en agnostisk position. I den allmänna uppfattningen kom å. att förbindas med ateismen*, eftersom en visserligen relativt liten men kampberedd grupp energiskt förfäktade denna och med skärpa bekämpade kristendomen och över huvud en religiös livsåskådning. Angreppen riktades främst mot det livshämmande och verklighetsfrämmande i varje sådan och mot det förljugna och hycklande inom såväl statskyrkan som frikyrkosamfunden, vilket gärna belystes genom ironiska skildringar av olika former av »välgörenhet». I jämförelse härmed spelade polemiken mot speciella dogmer mindre roll. Särskilt gällde den helvetesläran, och vidare vände man sig med psykologiska och naturvetenskapliga argument mot tron på undrets möjlighet och bönens makt. BI. a. på grund av den form, vari dessa angrepp framfördes, och den position, som åttiotalisterna intog som representanter för en modern, »europeisk» livsåskådning i motsats till en föråldrad romantisk, bidrog å. inom 1243 ganska vida kretsar till en uppluckring av fromhetslivet, och dess verkningar sträckte sig långt in på 1900-talet. De får emellertid inte därför överbetonas. På många håll framkallade aggressiviteten mot kristendomen kraftiga motrörelser, som ledde till en religiös förnyelse och konsolidering. Själva hade många av åttiotalisterna alltför djupa rötter i en religiös miljö för att helt kunna avskära dessa. Svårigheten för den som en gång varit kristen att bli konsekvent ateist är ett motiv, som allt oftare varieras i litteraturen, bl.a. av Jacobsen, Pontoppidan, Garborg och Strindberg. Flera av de ledande åttiotalisterna genomgår kriser, som för dem tillbaka till en positivt kristen ståndpunkt. Inom den följande generationen visar också de som teoretiskt är deciderade ateister som Heidenstam och Levertin en långt större förståelse för religiösa värden än äåttiotalisterna. Även om brytningen mellan åttio- och nittiotalet väsentligen berör den estetiska orienteringen, är en samtidig religiös strömkantring tydlig. De som konsekvent följer en extremt religionsfientlig linje som Georg Brandes och Hjalmar Söderberg framstår som alltmer isolerade. Litt.: Beträffande litt. om brandesianismen, Bjørnson, Ibsen och Strindberg se anvisningarna under dessa uppslagsord. G. Ahlström, Det moderna genombrottet i Nordens litteratur (Helsingfors 1947); K.-E. Lundevall, Från åttital till nittital (Sthm 1953); M. Johnsson, En âåttitalist. Gustaf af Geijerstam 1858—1895 (Göteborg 1934). E. Ud 1244