Kem »en enda kvinnas man». Med nämnda uttryck åsyftas dock säkerligen blott att sådana förgrundsmän i församlingen ej måtte vara omgifta; av åtskilligt att döma (bl.a. användningen av termerna grek. puóvavðpoç resp. lat. univira i utombibliskt språk) avses därvid omgifte efter skilsmässa. När man och kvinna enligt sitt folks lag och sed ingått ä. med varandra, äro de enligt N. T.-lig syn objektivt och reellt ett.’ Detta betonas med eftertryck i Matt. 19:6: »Så äro de icke mer två utan ett kött». De bli ej »ett kött» blott i den mån de lyckas subjektivt förverkliga äktenskapets syften, liksom de ej heller upphöra att vara »ett kött» på grund av ev. brister i deras inbördes personliga gemenskap. I N.T. uppfordras ej äkta makar att förhålla sig på visst sätt mot varandra för att de må bli ett utan eftersom de äro ett (se t.ex. Ef. 5:22 ff.). Pauli förmaningar till män och hustrur kunna sägas i sin helhet gå ut just därpå, att makarna må leva i överensstämmelse med detta faktiska förhållande, att de äro »ett kött», en levande organism: Det är makars kallelse i ä. att som lemmar i samma kropp taga vara på och vårda sina skilda gåvor och med dem hängivet tjäna varandra. Pauli undervisning härvidlag anknyter till det djupa samband, som enligt N. T.:s syn råder mellan ä. och Kristi förhållande till sin församling (Ef. 5:31 f.; jfr Joh. 3:29; Matt. 22:2 ff.; Upp. 19:7 o.a.). Aposteln ställer fram förhållandet mellan Kristus och församlingen såsom förebild för makarnas samliy i ä. (Ef. 5: 22 ff.). Ä. fullkomnas ej av den begärande eros utan av den självutgivande agape. I judisk äktenskapsuppfattning på Jesu tid var det en central tanke, att mannen hade rätt att skilja sig från sin hustru, blott han därvid fullgjorde sina lagliga förpliktelser och gav henne skiljebrev (jfr Matt. 5:31).1I sitt svar på skilsmässofrågan i Matt. 19:83 ff. bryter sig Jesus ut ur fariséernas juridisk-kasuistiska frågeställning och hänvisar till skapelsens ordning. Människan är bunden vid Guds mening med ä.; hon är kallad att förverkliga Guds avsikt med detsamma. Och skilsmässa är ett brott mot Guds vilja med ä. (Matt. 5:32, 19:6). Efter Guds vilja 1253 ÄKTENSKAP är ä. oupplösligt (Matt. 19: 8—10); den som skiljer sig och gifter om sig begår äktenskapsbrott (Mark. 10:11 f.), likaså den som äktar en frånskild kvinna (Matt. 5:32, Luk. 16:18), och den som skiljer sig från sin hustru säges bli orsak till att äktenskapsbrott begås med henne (Matt. 5: 32). Samma syn på skilsmässa och omgifte kommer till uttryck hos Paulus (1 Kor. 7:10 f.). Den s. k. otuktsklausulen i Matt. 5:32 och 19:9 har givit upphov till många tolkningsförslag. Den förekommer blott i Matt. Detta ev. är skrivet för judiska (judekristna) läsare. Enligt dåtida judiska äktenskapslagar medförde äktenskapsbrott från en gift kvinnas sida, att kvinnan ifråga för alltid gjorde sig förbjuden för sin man. Ä. fick icke fortbestå; mannen fick icke fortsätta det äktenskapliga samlivet med sin hustru. Han måste skilja henne ifrån sig. Klausulen ifråga vill med all sannolikhet blott fritaga mannen från ansvar för skilsmässan och vad den kunde föra med sig i detta fall, då kvinnan genom sitt handlingssätt gjort ä:s fortbestånd helt uteslutet enligt de lagar, som Matt:s ursprungliga läsekrets levde under. Något kasuistiskt undantag från N. T:s betonande av ä:s principiella oupplöslighet innebär den då sålunda ej. Genom otuktsklausulen legitimeras ju då nämligen icke själva skilsmässan i fallet ifråga. Vad som sker är blott att mannen fritages från ansvar för skilsmässan med dess följder i angivna fall, då han på grund av gällande lag kunde göra varken till eller från för att förhindra densamma. — Döden medför enligt N.T. hel och full upplösning av ä. (1 Kor. 7:39; jfr Matt. 22: 23 ff.). Enligt rabbinsk uppfattning var ä. en plikt, ett gudomligt bud. Den som icke inginge ä. och fortplantade sig kunde av rabinnerna jämställas med den som toge en annans liv. Någon sådan avvisande inställning till c elibatet förekommer icke i N.T. Där möter i stället en positiv värdering av det celibatära livet — Jesus talar om celibat »för himmelrikets skull» (Matt. 19:12), och Paulus betonar, att den ogifte äger större frihet till Herrens tjänst än den gifte (1 Kor. 7:32— 35). Celibatet framställes emellertid icke i 1254