ÄKTENSKAP N. T. som något allmängiltigt kristet ideal. Det betecknas i stället såsom en nådegåva, en charisma (1 Kor. 7:7; jfr Matt. 19: 12). Och nådegåvorna äro olika (Rom. 12:6); en nådegåva är något som kommer den ene till del men icke den andre. Den som fått celibatets nådegåva, bör taga vara på den och bruka den i Guds rikes tjänst. Den som icke fått denna gåva, skall däremot icke söka leva celibatärt i tanke att celibatet vore något för dess egen skull eftersträvansvärt (1 Kor. 7:9). Litt.: A. Ott, Die Auslegung der neutestamentlichen Texte über die Ehescheidung (Neutest. Abh. III: 1—3, Münster 1911); F. Vogt, Das Ehegesetz Jesu (Freiburg i. B. 1936); L. M. Epstein, Marriage laws in the bible and the Talmud (Cambridge, Mass. 1942); E. Neufeld, Ancient Hebrew marriage laws with special references to general Semitic laws and customs (London—New York — Toronto 1944); J. Bonsirven, Le divorce dans le Nouveau Testament (Paris 1948); H. Riesenfeld, Den artificiella inseminationen (i Oikodomé I, Lund 1949); E. Lövestam, Äktenskapet i Nya testamentet (diss. Lund 1950; med |litt.- hänv.); O. Linton, Äktenskap och skilsmässa i Nya testamentet (i Svensk teol. kvartalskr. 1954). E. L. 2. Historiskt och principiellt. Någon form av ä. finns i alla folk och kulturer (jfr Familie). I skapelsens ordning ligger en naturlig motivering för monogami däri att varje människa är barn av en far och en mor, under sin barndom beroende av faderns och moderns skydd och omvårdnad samt själv som könsvarelse ämnad att med en människa av det andra könet bilda en ny sådan treklang: far—mor—barn. I alla tider har dock det monogama ä. stått i kamp mot andra former för den sexuella samlevnaden. Den kristna synen på ä. tar sin utgångspunkt i den bibliska tanken på »ett kött». Ä. är stiftat av Gud, och makarna utgör en enhet, som N.T. betraktar som lika organisk och oupplöslig som enheten mellan Kristus och kyrkan. Vid kristendomens inträde var redan judendomen strängt monogam och både i den hellenistiska och romerska världen var äktenskapen i princip monogama, även om hetärer och konkubiner ofta förekom. Det nya i den kristna ä.- 1255 synen kan sammanfattas så: ä. uppfattades som en Guds gåva och uppgift; monogamin blev konsekvent, så att ä:s oupplöslighet betonades och både för- och sidoäktenskapliga förbindelser förkastades, varvid samma krav på trohet ställdes på mannen som på kvinnan; det kristna kärleksbudet gav åt förhäållandet ett ansvar och en inbördes uppgift, som bl.a. byggde på den religiösa likställdheten inför Gud. Ett av fornkyrkans främsta dokument om ä. är Augustinus’ »De bono conjugali». På detta har den romerska kyrkans ä.-teologi i hög grad stött sig. Där utsägs bl.a., att ä. är ett »sakrament»*, en tanke, som blivit av grundläggande betydelse i den katolska ä.-läran och som i Tridentinum fick sin dogmatiska fixering. Enligt senare katolsk uppfattning innebär ä:s sakramentala karaktär, att makarna blir genom ett ingjutande av nåd oupplösligt förenade med varandra, då de i vigseln ger varandra löfte om trohet. Prästen är icke förvaltare av ä:s sakrament, men han är vittne vid löftets avgivande. Redan hos Augustinus och än mer i senare romersk teologi möter tanken om sexuallivets syndighet (jfr Sexualetik). Detta har dels sin grund i från hellenismen inkommande föreställningar om det kroppsligas syndighet i motsats till det andliga, dels däri att sexualakten icke bestämmes och dirigeras av förnuftet utan av driften. Mot ä. ställdes det ogifta ståndet såsom högre och kristligare. Genom framhävande av celibatet“ såsom det förnämsta ståndet sänktes ä:s värde. Oppositionen mot celibatet blev ett av de utåt mest påtagliga uttrycken för refo rmationens ä.-lära. Luther ådagalade i en rad skrifter och predikningar ett intensivt intresse för ä.-frågorna. Främst är att nämna »Vom ehelichen Leben» (1522), »Ein Traubüchlein» (1529), »Von Ehesachen» (1530) samt utläggningen av sjätte budet i Stora katekesen (1529). Luther betonar, att ä. är en av Gud stiftad och påbjuden livsform. Gud har skapat människan till att leva i ä. Därför ser Luther ä. ej såsom en lägre livsform än celibatet utan snarare som den högre och naturliga livsform, som står under 1256