Guds välsignelse: »greiffe nur frisch und frölich zur ehe auff Gottes wort, der diesen stand gesegnet hat». Driften tjänar Guds vilja, Gud driver till ä. och endast de människor som fått Guds särskilda gåva och kallelse att leva utan ä., skall göra det. Därvid kan Luther även tala om ä. som »ett läkemedel mot okyskheten». Ortodoxieńn gick i Luthers spår men betonade starkare än Luther den ömsesidiga gemenskapen som ett ä:s grundläggande syfte. Ä:s syfte formuleras i de ortodoxa läroföreställningarna i allmänhet som fyrfaldigt: släktets förökelse, inbördes hjälp, undvikande av otukt, möjliggörande ay en kristen kyrka. Med upplysningstiden och romantiken inträdde en begynnande kritik av den traditionella kyrkliga ä.-uppfattningen. Upplysningen ville se ä. som ett fritt fördrag syftande till ömsesidig lycka. Romantiken eftersträvade att i stället för »institutionsäktenskap» skapa »sanna» ä. I dessa är friheten att älska efter sin innersta känsla grundläggande. De bygger på sympatin, genom vilken makarna blir ett. Vigseln är obehövlig, ja t.o.m. en förnedrande boja. De ä., som ej är »sanna» ä., bör upplösas. Med romantikens kritik av den kyrkliga ä.-uppfattningen förenade sig snart den framväxande liberalismen, varvid också radikala tankegångar från den begynnande socialismens frihetsprogram utnyttjades. Detta har lett fram till 1900-talets aktuella motsättningar mellan den kristna ä.- synen och sexualradikalismen. Mot tanken på ä:s oupplöslighet och helighet såsom av Gud stiftat står här kravet på kärlekens frihet och den ömsesidiga kärleken såsom enda eller väsentligaste grund för äktenskapet. Omisskännligt är, att genom romantiken och det romantiska ä.-idealet den kristna ä.- synen erhållit en korrigering, då den hotat att fastna i institutionalism och legalism. Den inbördes kärleken har kommit att starkare betonas såsom ä:s uppgift och innehåll. Kärleken ger innehåll åt ä. — men den får likväl icke såsom i romantiken eller sexualradikalismen uppfattas såsom det för ä. konstituerande. Modern ä.-teologi har sin 1257 ÄKTENSKAP främsta utgångspunkt i den bibliska henosis-tanken (av grek. ëvwoıç, enhet): »de tu skola varda ett kött...vad Gud nu har sammanfogat, det må människan icke åtskilja». Vigselns* ställning blir beroende av den nämnda frågan om vad som konstituerar ä. Den kyrkliga ä:s-uppfattningens historia uppvisar otvetydigt, att det för ä.-konstituerande är kontrahenternas ömsesidiga, offentliga consensusförklaring i enlighet med den gamla romerska rättsregeln consensus facit nuptias. Det personliga fria avgörandet står som förutsättning för det krav på kärlek mellan makarna, som den kristna etiken ställer. Formen för ä:s ingående är principiellt oväsentlig för den kristna ä:s-synen. Huvudsaken är att ä. öppet ingås i en i resp. land laglig och vedertagen form. Sedan är det för kyrkan angeläget att få ge sin välsignelse åt det sålunda ingångna ä:s-förbundet. Strävandena att förena den kyrkliga vigseln med consensusförklaringen går långt tillbaka i kyrkans historia. De ledde först till laterankonciliets bestämmande 1215, att ä. utan lysning och vigsel var ett hemligt ä., som belades med straff. Detta skärptes vid tridentinermötet därhän att kyrkan icke erkände annat ä. än det, där consensusförklaringen skett i närvaro av prästen och två vittnen. I reformationen uttalades, att formerna för hur ett ä. skall ingås är »ein welltlich geschefft», varöver kyrkan bör låta den borgerliga lagstiftningen bestämma. Kravet på kyrklig vigsel såsom nödvändigt för ä. är främmande för lutherdomen. Den kyrkliga vigseln fordras ej för ä:s esse men väl för dess bene esse (Gerhard). Ide germanska länderna har vigselns problem särskilt komplicerats genom den gamla germanska giftermålsformen, där ett ä. ingicks genom två skilda rättsakter: dels »fästningen», ett ä:s-avtal mellan friaren och brudens giftoman, dels »giftermålet», brudens högtidliga överlämnande till brudgummen ungefär ett år efter fästningen. Då kyrkan fick inflytande vid ä:s ingående, fogades till fästning och giftermål vigseln i kyrkan. Vid vigseln upprepades inför prästen den consensusförklaring, som givits vid den tidigare i brudens hem gjorda fästningen 1258