ÄKTENSKAP (trolovningen). Kyrkan gjorde snart försök att ersätta den gamla fästningen med en kyrklig fästning, som blev vigselns första del. En spänning mellan trolovningen och vigseln är märkbar under 15- och 1600-talen. Trolovningens lagliga consensusförklaring hade alltfort sin ä:s-grundande ställning, och om sänglag mellan trolovade skedde, vilket i och för sig icke var tillåtet, säger 1686 års svenska kyrkolag, »så är thet ett Ächtenskap, som med Kyrckiones Band fullkomnas skall». Mellantiden mellan trolovning och vigsel kändes även för den kyrkliga etiken som ett problem, varför man eftersträvade att så mycket som möjligt dra ihop trolovning och vigsel, och samma kyrkolag påbjöd, att folket skulle förmanas att undvika längre tids trolovning. Den gamla trolovningen blev nu alltmer ett förberedande avtal, och den avgörande akten blev vigseln, till vilken också kyrkans intresse och medverkan knöts. Det låg i både siatens och kyrkans intresse att genom vigselns konkretare och offentligare karaktär helt få betrakta vigseln som den punkt, där ä. började. I våra dagars diskussion om kyrklig vigsel eller civil-ä. är att ihågkomma, att det ur kyrklig synpunkt ä:s-grundande icke är vigseln som religiös handling utan kontrahenternas consensusförklaring. Kyrklig vigsel är i vårt samhälle en erkänd form för offentlig consensusförklaring. En offentlig consensusförklaring är ur etisk synpunkt nödvändig, därför att dess löfte innebär en uttalad vilja till trohet och till att ta ä:s-löftets konsekvenser. Den är på ett annat sätt bindande än ett på känslor och kärlek grundat privatlöfte. Genom vigseln beseglas det privata löftet mellan fästmö och fästman i en offentlig akt, där de ger varandra en bindande yttre garanti och försäkran om sin vilja till trohet. Skilsmässa är som konsekvens av det ovan sagda mot Guds vilja. De tu skola varda ett kött. Jesu klara ord (Matt. 19: 8—10) är utgångspunkt för läran om skilsmässa som ett brott mot Guds vilja och bud. »Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja». Den romerskakyrkan har 1259 konsekvent fasthållit vid ä:s absoluta oupplöslighet. Men samtidigt har den utvecklat en praxis att betrakta somliga ä. såsom nulliteter, d.v.s. som om de aldrig ingåtts. Om t. ex. vissa formella ofullständigheter förelegat vid ä:s ingående eller om den ena parten är odöpt eller om inget sexuellt samliv förekommit i ä., kan påven förklara ä. ogiltigt och ge tillstånd till nytt ä. Också reformationen ser ä. såsom enligt Guds vilja oupplösligt, men med stöd av Matt. 5:32 medgives skilsmässa vid ä:sbrott, varjämte som en andra giltig skilsmässoorsak står desertio malitiosa, det ondskefulla övergivande, där någon förlupit sin maka. Vid sidan av dessa båda skilsmässogrunder har på 1800-talet en tredje införts i den kyrkliga diskussionen, nämligen djup och varaktig söndring. Den kristna etiken står här inför ett svårt problem. Å ena sidan säger Skriften uttryckligen att ä. är principiellt oupplösligt, å andra sidan står kärleksbudet och vetskapen om att vi lever i ofullkomlighetens och syndens värld. Jesus säger om Mose tillstädjande av skilsmässan, att »från begynnelsen var det icke så». Där fanns icke skilsmässans möjlighet. Men synden har brutit sönder Guds skapelse, och först i evigheten skall fullkomlighetens liv återupprättas. Att göra en yttre lagregel av Jesu ord om hur ä. var av begynnelsen, hur det enligt Guds vilja bör vara och hur det en gång i fullkomligheten skall upprättas strider mot evangelisk kristendomssyn. Jesus ger här icke en yltre lagregel utan vill väcka samvetet till allvar och självprövning. En gång sade Jesus själv i ett ä:s-mål mot en kvinna, där Mose lag stadgade dödsstraff: »Icke heller jag dömer dig. Gå, och synda icke härefter» (Joh. 8: 3—11). Jesus sade icke, att lagen ej gällde, men han upprättade den som fallit. Så får kyrkan ej heller lämna budet om ä:s principiella oupplöslighet men bör inför vidriga fall av synd och mänskligt misslyckande kunna ompröva, om icke ä:s upplösning kan vara befogad för kärlekens skull. Se även Celibat, Familie, Kyskhed, Sexualetik, Vigsel. Litt.: Historiskt: M. Weber, Ehefrau und 1260