ÄNGLAR änglarna. De övriga änglafurstarna heta Rafael, Uriel, Raguel, Sarakiel och Remiel. 3. I senjudendomen bliva dessa tendenser ännu starkare. I den apokryfiska Tobiasboken spelar ä. en viktig roll som bönernas frambärare. En bred användning får änglatron i de pseudepigrafiska apokalyptiska skrifterna. Liksom redan i Daniels bok ta ä. här del i det eskatologiska dramat: de kungöra Guds doms- och frälsningsbeslut, kämpa för Gudsriket och frambära förböner för de heliga. Samtidigt har den dualistiska aspekten — måhända under persiskt inflytande — skärpts. G. T. känner till både onda andar och Satan. Inom apokalyptiken bilda de ett mörkrets rike, och Satan är icke längre blott människornas anklagare (såsom i Sak. 3 och Job. 1—2) utan även Guds motståndare. II. I N.T. förutsättes den gammaltestamentliga och judiska synen på ä:s funktioner. Det är endast sadducéerna som inte tro på ä. (Apg. 23:8). »Äro de icke allesammans tjänsteandar, som sändas ut till tjänst för deras skull som skola få frälsning till arvedel» (Hebr. 1:14)? 1. I Jesu förkunnelse talas om änglar mest i eskatologiska sammanhang. Ä. utgöra Människosonens följe, när han kommer isin härlighet (Mark. 8:38 m. parall., 13: 27 m. parall., Matt. 25: 31). De äro skördemän som skola verkställa domen (Matt. 13:39—41, 49). De stämma in i (den soteriologiska) glädjen i himmelen, varje gång en människa gör bättring (Luk. 15:7, 15). Med dem jämföres de uppståndnas nya liv i härligheten (Mark. 12:25 m. parall.). Jesus känner även den apokalyptiska detaljen, att änglarna bära de avlidna till Abrahams sköte (Luk. 16:22). Tjänstemotivet är den andra synpunkten Jesus använder. Det gäller bl. a. barnen. Deras skyddsä. se alltid Jesu himmelske Faders ansikte (Matt. 18: 10). Betecknande för Jesu återhållsamma ställning till ä. är dock, att han enligt Matt. 26: 53 i Getsemane avvisade tanken om änglalegionernas hjälpaktion. 2. Den synoptiska traditionen har något utvidgat ä:s roll i Jesu liv. Närmast gäller detta ramen för Jesu liv, berättelserna om Jesu 1263 födelse och uppståndelse (Matt. 1—2; Luk. 1—2, Mark. 16:1—8 m. parall.). Med ä:s införande i den heliga historien ville man hävda, att den himmelska världen hade öppnats vid Jesu inkarnation och upphöjelse. För urkristendomen betydde ju Jesus Guds och hans rikes närvaro. Också vid två avgörande stunder i Jesu liv, i öknen och Getsemane (Mark. 1:13; Luk. 22:43), omgives Jesus med ä., som tjäna honom. Ä. äro även här Guds budbärare; så framträder i Luk. 1 Gabriel åter som en »angelus interpres». Matt. 28: 2—4 är det enda ställe som närmare beskriver, hur ä. se ut och hur de handla. 3. Även enligt Paulus komma ä. som Jesu himmelska svit vid hans tillkommelse till synes; över-ä. har då en härolds speciella uppgift (1 Tess. 3:13, 4:16, 2 Tess. 1:7). Det eskatologiska motivet har Paulus sedan vidgat till en väldig kosmologisk kristologi: i Kristus ha alla ä. även blivit skapade; han är redan nu deras härskare (Kol. 1: 16—17, 2: 8—10; Ef. 1:20—21, 3: 10). I dessa sammanhang uppräknar Paulus en hel del änglakategorier, varigenom han styrker sin kännedom i den judiska angelogien. Typiskt för Paulus är, att han ofta i retoriskt syfte, för att ge sina uttalanden mera bärvidd, hänvisar till ä. (Gal. 1:8, 4: 14; 1 Kor 4: 9, 13: 1; Rom 8: 38). Att Paulus dock har en fullt realistisk inställning till ä. kan man se t.ex. av 1 Kor. 11:10. Som en ny företeelse kan man notera en visspolemik mot ä. Lagen gavs ut bara genom ä. (Gal. 3: 19). De kristna komma att döma även ä. (1 Kor. 6:3). I dualistiska sammanhang är Pauli förhållande till (de onda) ä. helt negativt. Kristus kommer att besegra alla änglamakterna (1 Kor. 15:24); han har redan avväpnat dem (Kol. 2:15). Fursten över luftens härsmakt är ännu verksam i de ohörsamma (Ef. 2:2), och Satans ä. slår aposteln i ansiktet (2 Kor. 12: 7), men ingen ä. kan skilja de utvalda från Guds kärlek i Kristus (Rom. 8:38—39). De kristna må därför kämpa modigt mot ondskans andemakter (Ef. 6:2). Paulus förbjuder strängt en gnostisk ängladyrkan (Kol. 2: 18). 4. Av de övriga N.T.-liga skrifterna har 1264