ÖDMJUKHET »ödmjukheten» principiellt till Människosonen, som såsom en unik gestalt är »ödmjuk i hjärtat» (Matt. 11:29). Den sanna ö. uppstår blott i och genom gemenskap med Människosonen. Ö. har i N.T. förlorat sin karaktär av mänsklig kvalitet och uppfattas i stället såsom ett spontant resultat av mottagandet av Jesu messianska budskap: lärjungen är icke förmer än sin ödmjuke Mästare (Joh. 13: 16). 2. Dogmhistoriskt. Ö:s-begreppets historia inom den kristna kyrkan torde i viss mån kunna karakteriseras såsom en upprepning av den bibliska `anawi'm-fromhetens olika typer och nyanser. Redan under den efterapostoliska tiden — delvis redan i N.T:s yngsta böcker (bl.a. Jak. 4:6) — utgår man ifrån förutsättningen, att »Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd». Förankringen av ö. i Kristi frälsningsgärning förloras ganska snart. Ö. uppfattas såsom en legalistisk prestation från människans sida. Man börjar igen på ett så att säga rationellt sätt skilja mellan två människogrupper: »de högmodiga» och »de ödmjuka». Ö. blir en »kristlig dygd», en etisk egenskap resp. en förtjänst inför Gud. Det katolska ö:s-begreppet (humilitas av humus, stoft) torde dock ej utan vidare vara en upprepning av psalmernas ’anawi'm-fromhet. I G.T. är ö. oftast framsprungen är en passiv underkastelse: den ödmjuke resp. den förtryckte kan där icke med egna gärningar skaffa sig någon lättnad i sina trångmål och under de »ogudaktigas» förföljelse. Han suckar och bidar blott efter sin Gud, som en gång väntas bringa den rättfärdiges och ödmjukes sak till seger. I katolicismen är det däremot ofta fråga om ett aktivt, mänskligt handlande: ö. anses kunna framproduceras genom olika förödmjukande botövningar, fastor, pilgrimsfärder och dyl. En central ställning i denna utveckling ifrån den passiva ö. till den aktiva, det mänskliga handlandet betonande ö. synes Ps. 51: 19 (och par.) ha haft: »Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande; ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du, Gud, icke förakta». Psalmisten befinner sig i en hjälplös situation, medan den 1275 katolska moralläran uppfattar »det förkrossade hjärtat» (cor contritum; contritio) såsom ett andligt, Gud välbehagligt offer, som anses kunna blidka hans vrede. »Ödmjukheten» blir då ett led i uppfyllandet av Kristi »nya lag», och den sakramentala nåden ett medel för uppnåendet av detta lagiska ideal. Ö. uppfattas såsom en förutsättning för nådens undfående (dispositio ad gratiam), emedan Gud ger sin nåd endast åt »de ödmjuka». Psalmistens bön förutsätter en desperat situation, medan människan här tänkes genom sin förödmjukelse (humiliatio) i viss mån kunna framtvinga en förändring i Guds förhållande till människan. Ö. uppfattas såsom en mänsklig prestation och lydnad. I detalj kan man studera detta inom katolicismen ej ovanliga, aktiva ö:s-begrepp bl.a. i Benedikts munkregel och i Bernhard av Clairvaux* därtill anslutna traktat »De gradibus humilitatis et superbiae». Aldrig blir människan under det timliga livets villkor helt och hållet »ödmjuk», men genom att ständigt öva sig anses hon dock kunna göra säkra framsteg och därmed även kunna vara relativt säker om Guds ynnest. Först den sista smörjelsens sakrament rentvår hjärtat från de sista högmodiga fläckarna. Luthers reformatoriska gärning kan i viss mån karakteriseras såsom en omgestaltning av det medeltida ö:s-begreppet. Redan i sin första psalmföreläsning (1513—1515) betonar han människans plikt att helhjärtat (toto corde, non dimidio) uppfylla lagen. Därmed är den katolska relativitetsmoralen utesluten: all blott yttre ö. är för L. hyckleri (hypocrisis). Något »mer eller mindre» finns det icke inför Gud. Luthers kritik av det katolska ö:s-begreppet leder sålunda till hans rättfärdiggörelselära. Här är det fråga om ett Guds handlande genom lag och evangelium. Den syndiga människan står samtidigt under lagens dom, varmed den gamla människan dagligen korsfästes, och under evangeliets löfte, varigenom den nya människan dagligen på nytt uppstår. »Ödmjukhet» betyder därför för Luther ett passivt stående under Guds handlande. Ö. är icke en mänsklig presta- 1276