tion, ej heller en förutsättning för nådens undfående, utan en följd av den ständigt pågående rättfärdiggörelsen, ett spontant uttryck av troslivet. Ö. blir ett växelbegrepp till tacksamhet: syndaren kan icke prestera någon »ödmjukhetens dygd», utan han är ödmjuk i tron på Kristus och hans oförskyllda nåd. Litt.: S. Mowinckel, Offersang og sangoffer (Oslo 1951); A. Causse, Les pauvres’ d'Israel (i Études d'histoire et de philosophie religieuses 3, 1923); H. Birkeland, ’anî und 'anâw in den Psalmen (Det norske videnskapsakademi. Hist.- fil. klasse. 1932:4, Oslo 1933); E. Haapa, Ihmisen Pojan kuolema kolmessa ensimmäisessä evankeliumissa (Helsingfors 1949); O. Castrén, Bernhard von Clairvaux (diss. Lund 1938); K. Holl, Gesammelte Aufsätze zur Kirchengeschichte 1: Luther (Tübingen 1928); W. v. Loewenich, Luthers Theologia crucis (München 1929); R. Josefsson, Ödmjukhet och tro. En studie i den unge Luthers teologi (Sthm 1939); K. Thieme, Die christliche Demut (Giessen 1906). O. C. ØKUMENIK, se Ekumenik. ÖREBRO MISSIONSFÖRENING är en baptistisk missionsorganisation (se Baptismen), bildad 1892 efter mönster av tidigare missionsföreningar. Dess tillkomst och fortsatta utveckling äro framför allt ett verk av den betydelsefulle missionsledaren John O n gman (1845—1931). Under åren 1868—1890 var denne verksam som pastor bland svenskamerikanska baptister i S:t Paul, Minn. och i Chicago, och under sina amerikaår präglades han av den väckelse-, andedops- och helgelsefromhet, vars mest typiska företrädare voro Ch. Finney och A. B. Simpson. 1890 blev Ongman föreståndare för Örebro baptistförsamling, och följande år upprättade han en bibelskola, vid vilken även kvinnliga evangelister utbildades, en inom den svenska baptismen uppseendeväckande nyhet. Ö. tillkom för att stödja och underhålla ett växande antal evangelister, verksamma inom hela Sverige. 1897 blev Ongman pastor i den nygrundade Filadelfiaförsamlingen i Örebro, med vilken Ö. alltsedan dess varit nära förbunden. 1907 öppnade sig Ongmans församling för pingstväckelsen (se Pinsebevegelsen), och det extatiska drag, som från början utmärkt dess from- 1277 ØSTRIG hetsart, förstärktes ytterligare. Året därpå startades Örebro missionsskola för predikant- och missionärsutbildning, och samma år utsändes den förste missionären, som snart följdes av flera. Med Ö. och dess allt mer förgrenade verksamhet hade en dualism skapats inom Svenska baptistsamfundet, som på 1930-talet övergick i öppen schism. 1936 och följande år utträdde ur Svenska baptistsamfundet en rad församlingar med Örebro-Filadelfia i spetsen, och Ö. framträdde som ett självständigt, löst organiserat trossamfund, sedan 1947 anslutet till Frikyrkliga samarbetskommittén. Försök till närmanden från den egentliga pingströrelsens sida ha avvisats, och aktuella strävanden att återförena Ö. med baptistsamfundet ha hittills ej haft någon egentlig framgång. Ett viktigt motiv till splittringen ansågs vara den större vikt, som man inom Ö. lade vid andedop och Andens gåvor, och dessutom anklagade man baptistsamfundet för att visa öppenhet för den liberala, s.k. »nyteologien» och för den ekumeniska rörelsen. Ongmans och därmed Ö:s förkunnelse har präglats av fundamentalistisk biblicism, varm väckelseanda och ett starkt, ofta spekulativt intresse för eskatologiska frågor. Den egentliga missionsföreningen har endast omkr. 3.000 medlemmar, men Ö. stödes och uppbäres av c:a 250 baptistförsamlingar i hela landet med ett medlemsantal på omkr. 20.000. I dess tjänst stodo år 1955 ung. 300 evangelister och 167 missionärer, fördelade på missionsfält i Brasilien, Franska Kongo, norra Indien, Nepal och Japan. Litt.: 50 år i ord och bild. Jubileumsskrift för Ö. (Motala 1942); Svensk baptism genom 100 år (Sthm 1948); Ö:s årsböcker och tidningsorganet Missionsbaneret (från 1921); John Ongmans samlade skrifter 1—3 (Örebro 1931—34); J. Magnusson, John Ongman. En levnadsteckning (Örebro 1932); Svenska folkrörelser 2, art. John Ongman (Sthm 1937); A. Olson, A centenary history as related to the baptist general conference of America (Chicago 1952). T. B. ØSTRIG. Kristendommen spores tilbage til romertiden, men allerede i middelalderen havde valdeserne og hussitterne 1278