3 blygrå mantel ligger den molndigra himlen öfver de leende fälten. Friska vindfläktar höras väl då och då susa genom de löfviga trädtopparne, men det kräfves starkare vindar för att rensa luften från dess qvalmiga dunster. Djupt ner i dalen ligger en liten by med sin hvitmenade korskyrka och sin höga, rödmålade klockstapel. Utanför på de omgifvande fälten är folket sysselsatt med att insamla skörden. Man tycker sig se på skördefolkets trägna arbete, som ville det godtgöra en lång tid af overksamhet, på samma gång som hopp och förnöjsamhet återspeglar sig i deras anleten. Den tryckande, qvalmiga luften pressar väl stora svettdroppar från deras solbrända kinder, men kommer derför icke deras skratt att tystna eller förmår lägga band på deras muntra upptåg. Då mörknar luften ännu mer och vi se plötsligt framför oss en stor stad samt närmast i förgrunden ett ståtligt hus, hvilket speglar sig i det breda förbiflytande vattnet. Ett brusande sorl af röster tränger oss till mötes från dess starkt upplysta fönster. Män med skägglösa, fylliga anleten, klädde i vida, utspända rockar och yfviga peruker röra sig derinne med andra i hvita kragar och långa svarta kaftaner och utbyta sinsemellan vreda åtbörder och afundsjuka miner. »Vi skola återvinna vår ställning som konungamakten undergräft.» — »Folket skall återfå sin frihet, det skall i lugn få odla sin jord och sköta sina handtverk; fast endast under vårt förmynderskap.» — »Jordbruket skall icke sakna armar som ryckas bort till vidtutsväfvande, blodiga krig; handel och näringar skola förkofras och ödeshemman på nytt upptagas!» Så tycka vi oss höra huru deras röster ljuda om hvarandra mot salens nedra ände. Här står nämligen en annan flock, män med skäggiga anleten, klädda i långa grofva rockar, och hvilka med trumpen uppsyn höra på de andres tal. »Vi få ju icke en gång skjuta vild-brådet på våra egna skogar, icke qvarhålla våra barn såsom tjenare i våra egna hem, icke fritt afyftra våra skördar!» ropar en grupp af dem, under det en annan grupp, i drägten mera 'liknande dem i öfra ändan af salen, sinsemellan oense, ropar om handel och näringar. »Vi vilja icke längre utskeppa våra varor endast från vissa stä der» ropar en del af dem, under det en annan del yrkar på högre tullar och inhemska manufakturer, för att den inhemska handeln öfverallt må kunna blomstra. »Allt hvad ni ropar på» — höra vi huru de svara från öfre ändan af salen, under det att deras anleten besynnerligt nog antaga samma drag som de allvarliga männen uppe på fjellryggen — »skall inträffa. Folket suckar nu icke längre under suveränitetens ok. Den siste allsmäktige konungen är för längesedan fallen för försynens rättmätiga vrede och den sanna frihetens tidsålder har börjat att gry öfver våra landamären.» Under det att det på detta sätt ropas från alla håll, framstå de ropandes skepnader i allt klarare dager. Vi tycka oss till och med kunna läsa i deras ansigten alla deras tankar, deras bekymmer och sträf-vanden, ja vi tycka oss kunna tolka hela deras inre menniska. Deras talande blickar draga oss till sig och — vi kunna icke motstå dem; — de nästan tvinga oss med våld att våga försöket att fästa deras bilder på papperet och fläta tillsamman hvad de tälja för oss i några enkla taflor. Må det vara vårt, icke deras fel, om vi icke lyckas vid tolkningen af deras andar. Men innan vi börja måste vi tillfoga några inledande ord. När de händelser, till hvilka vi i det följande skola komma, taga sin början, hade redan striden mellan de olika politiska partier, som i vår historia fått namn af hattar och mössor, nått sin fulla utveckling och ränkerna om den afgörande makten inom regeringen spunnos som allra ifrigast. Deras närmaste syfte handlade för tillfället om huruvida landet skulle hafva krig eller fred i den närmaste framtiden. Gynnsamma politiska konjunkturer hade infunnit sig för det allenarådande hattpartiet, hvilket till hvarje pris ville med vapen i hand återvinna Sverges gamla makt och anseende och återtaga från Ryssland hvad som genom Carl XII:s krig gått förloradt. Ryssland hade nyligen varit inveckladt i ett blodigt krig med Turkiet, som medtagit en stor del af dess bästa krafter, och det hotades dess utom nu af inre oroligheter. Storfurstinnan Elisabet, den store czar Peters dotter, fikäde efter sin faders tron, som innehades af den späde czar Ivan, och ett svenskt anfall från Finland, skulle, så hop