4 pades man, bortkalla de ryska regimentena från Petersburg och underlätta revolutionens genomförande. För detta anfall lof-vades af revolutionspartiet i Ryssland åt den nye ledaren af landets öden, hattpartiets chef, den fåfänge och ärelystne Gyllenborg, de mest lysande fördelar för landet; och under låtsade förevändningar hade trupper också redan öfversändts till Finland. Den egentliga stridsfrågan mellan partierna rörde sig — då vår berättelse tager sin början — endast om huruvida ständerna skulle besluta eller ej att regeringen, vid förefallande lyckligare konjunkturer skulle få skrida till verkligheter, d. v. s. börja kriget; men hon var derför icke mindre bitter. Motståndspartiet, de mera fredligt sinnade mössorna, räknade nämligen både kraftfulle och snillrike män inom sina led, och dessa sökte med all makt att arbeta för en stadigvarande fred. Någon förmedlande makt, som kunde hålla partistriden inom tillbörliga gränser, fanns icke. Kungen var endast en nolla och rådet snarare ett ständigt tvistefrö för de stridande än ett sjelfständigt, öfver partierna stående, tribunal af stridsdomare. Hos ständerna låg alltså styrelsens tyngdpunkt och voteringarna inom det sekreta utskottet fälde också oftast det hufvud sakligaste utslaget i de vigtigaste frågorna, hvilka endast knapphändigt förbereddes genom intriger på de hemliga klubbarna eller hos de främmande sändebuden. Under de många år som den fräjdade statsmannen och rådsherren Arvid Horn haft styrelsetömmarne i sina händer hade visserligen striden äfven pågått; men hade då gällt endast mindre, obetydliga frågor. Landets krafter hade också efter Carl XH:s långa blodiga krig varit så till den grad uttömda att det måste dröja en lång tid innan de djupa såren kunde läkas. Men på samma gång som lifskrafterna återkoin-mo, på samma gång infunno sig äfven de gamla minnena och det gamla föreställningssättet. Kroppen hade stympats, men man tyckte sig ännu hafva känseln qvar och kunna arbeta med de afhuggne lem-marne, och det föreföll mången, äfven utom det allrådande hattpartiet, att det gick för långsamt på fredlig väg att återvinna, hvad som genom kriget förlorats. Sveriges storhet hade ju varit kriget; Sveriges makt hade, som en af dess store krigare en gång sagt, hvilat på svärdspetsen — och det var derför naturligt att mången skulle anse att det endast var på slagfältet som nederlagens skymf kunde aftvås, den forna äran återställas. Knapt återhemtadt från det värsta svaghetstillståndet, knapt hunnet att läka de djupaste såren efter de olyckor som just kriget medfört, var folket redo att på nytt upptaga striden, då Sveriges ära sattes ’i fråga. Det kände visserligen med sig att de egna krafterna till en början skulle vara för svaga; men lyckliga konjunkturer, hoppades det, skulle infinna sig, stridigheter mellan de blifvande fienderna kunde ju förlama deras krafter och göra segern mera lättvunnen och den rådande tidsanden dref allt häftigare mot kriget. Det kan icke nekas att det låg något storslaget i denna, det svenska folkets återuppvaknade känsla, då det på nytt ville göra landet till ett stort och mäktigt rike, och detta vid en tidpunkt då det ännu på långt när icke återvunnit ens sina nödvändigaste krafter, efter den våldsamma strid, då det nästan blödde till döds under den förkrossande tyngden af öfvermäktiga fiender. Ju högre partilidelsernas mål ställa sig, dess häftigare och mera omfattande måste stridsfrågan gripa omkring sig. Från ständernas partistrider fördes den också ned bland sjelfva folket. Hattar och mössor, krigsvänner och fredsvänner, det brådstör-tande framåtskridandet och den säfliga konservatismen, trängde sig ned från rådsalen och ständernas sammankomster till familje-härden, från de hemliga riksdagsklubbarne till predikostolen. Det var en betydelsefull tid af ränker, politiska våldsbragder och djuptgående sociala hvälfningar som tog sin början, en tid hvars make vår historia lyckligtvis icke hittills vet att omtala. Det var en af de första vackra vårda-garne år 1741 som nalkades sitt slut. Solen hade redan krupit ned bakom det gamla Torsten sonska huset på vestra sidan om Norrmalmstorg och förgylde med sina sista strålar de små, grönsprängda rutorna i tornfönstren på den midt emot liggande Arsenalen. Aftonen var sval och härlig och många menniskor voro i rörelse, för att njuta af sin frihet. Det var nämligen söndag och folket som nyss kommit från