Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 1. Januari
- Carl Svenske, af författaren till en Framtidssaga (Gustaf Björlin)
- I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aftonsången eller utifrån malmarne, der
det firat vårens ankomst, drog sig
motvilligt hemåt.
Det var också en särdeles vacker tafla,
som tedde sig för deras blickar, hvilka
be-funno sig på Norrmalmstorg; i synnerhet
för dem som hunnit ned för den sluttande,
ojemna stenläggningen och från räcket på
den gamla slagtarhusbron skådade ut öfver
strömmen. Till venster låg den ståtliga
arsenalen — det forna grefliga de la
Gar-dieska palatset — med sitt höga koppartak
och många tornspiror, vidare det Fersenska,
Düringska och de la Gardieska palatset,
och slutligen på udden den röda
väderqvärnen med sin granne, den lilla korsformiga
träkyrkan med sin smala spira, i hvilken
Tollstadius nyss så vackert talat »om ett
rättfärdigt folks upphöjelse och ett syndigt
folks förnedring och förderf.» Blickade man
längre åt höger, såg man Skeppsholmen
med sitt larmbatteri och flaggstång, för
att icke tala om den breda strömmen med
sina många fartyg och roddslupar, samt
grant utsirade lustjakter; och ännu längre
till höger Tessins mästerverk, det ståtliga
slottet, som närmade sig med stora steg
sin fulländning.
Vände man sig om, hade man en, om
än icke så vacker, dock rörligare tafla.
Bakom de båda, vid ändarne af
slagtarhusbron och norrbro liggande, förfallna
vakthusen och de små, låga träskjul, spruthus
och fiskblötarebodar, som lågo här och der
längs den sneda och delvis förfallna
strand-muren, reste sig Castenhofs smutsgrå
byggnad med sitt spetsiga tak och framåtlutande
frontespis, samt dess granne det Leijelska
huset. Till venster såg man gafveln af
Torstensonska palatset och den gamla mur
som gick ned från detsamma mot
strömmen och begränsade torget från denna sida;
samt slutligen på torgets östra sida, och
delvis bortskymmande arsenalen, Julius de
la Gardies låga, oansenliga hus.
Akare och mångelskor voro visserligen
försvunna, men deras ställen intogos som
nämts, af lustvandrande menniskor af båda
könen, hvilka under dagens lopp roat sig
vid sina medhafda matknyten långt ut på
malmarne, och nu togo sitt sista farväl af
den vackra vårqvällen, innan de begåfvo
sig hem till de mörka boningarne inne i
staden. Utanför Castenhof gingo några
unga adelsmän åter och fram, väntande
sina kamrater, hvilka ännu dröjde qvar vid
vinflaskan inne på den omtyckta källaren,
och ner på bron stodo här och der grupper
af hederliga borgare, försjunkna uti högst
vigtiga samtal, såsom öfver nyttan och den
sannolika profiten af det nedanför liggande
qvarnhuset, om den nyss utgifna
skråförordningen för kopparslagarne eller något
dylikt.
Det var isynnerhet tvenne personer, som
ådrogo sig uppmärksamheten genom det,
för att döma efter åtbörderna, lifliga samtal,
hvari de voro försjunkne, och hvilka
derför aflockade de förbigående än en
betydelsefull min, än en ännu betänkligare skakning
på hufvudet. Att de tillhörde borgarståndet
kunde man vid första ögonkastet märka på
deras drägter, hvilka, ehuru högst olika i
snitt och utstyrsel, likväl hade det
utmärkande draget gemensamt att de saknade
hvarje krigiskt kännetecken. Hatten satt,
tvärtemot bruket bland officerarne, lika
stadigt nedtryckt både på den äldres svarta
allongeperuk och på den yngres
hvitpud-rade bakåtstrukna franska modeperuk. Men
deras samtal, som vardt allt lifligare, röjde
ännu tydligare deras samhällsställning.
»Jag står vid hvad jag sagt, och så
sant jag är ärlig mössa och heter Göran
Smedman och har krambod vid
Packartorget gå vi icke en stor landets nöd till
mötes, om icke ständerna taga krediten
under armarna, så att den reela handeln
kan sättas på en någorlunda ordentlig fot
till rikets och invånarnes nytta, uppkomst
och förkofring.»
Den högvälaktade åldermannens anlete
antog, under det han yttrade dessa ord,
ett så allvarligt uttryck, och hans blickar,
som allt djupare sänktes mot strömfåran,
talade om så många svikna förhoppningar,
att det dröjde en stund innan hans yngre
samspråkare vågade taga till ordet.
»Min herre», sade denne slutligen i det
han sökte göra sin röst så inställsam som
möjligt, »bör icke taga så hett vid sig de
ord, som jag nyss uttalat. Jag har på
intet vis velat rosa den svenska krediten —
den har aldrig stått på klenare fötter än
just nu! Jag ville endast visa för min herre
dårskapen af att vilja inrätta inhemska
manufakturverk, hvilka endast äro
bedrägeri och aldrig skola kunna göra räkefiskap
för riksens ständer. Få se om icke sjelfva
Alingsås gör bankrutt? Man börjar ju redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 27 18:33:49 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nu/1876/0013.html