aftonsången eller utifrån malmarne, der det firat vårens ankomst, drog sig motvilligt hemåt. Det var också en särdeles vacker tafla, som tedde sig för deras blickar, hvilka be-funno sig på Norrmalmstorg; i synnerhet för dem som hunnit ned för den sluttande, ojemna stenläggningen och från räcket på den gamla slagtarhusbron skådade ut öfver strömmen. Till venster låg den ståtliga arsenalen — det forna grefliga de la Gar-dieska palatset — med sitt höga koppartak och många tornspiror, vidare det Fersenska, Düringska och de la Gardieska palatset, och slutligen på udden den röda väderqvärnen med sin granne, den lilla korsformiga träkyrkan med sin smala spira, i hvilken Tollstadius nyss så vackert talat »om ett rättfärdigt folks upphöjelse och ett syndigt folks förnedring och förderf.» Blickade man längre åt höger, såg man Skeppsholmen med sitt larmbatteri och flaggstång, för att icke tala om den breda strömmen med sina många fartyg och roddslupar, samt grant utsirade lustjakter; och ännu längre till höger Tessins mästerverk, det ståtliga slottet, som närmade sig med stora steg sin fulländning. Vände man sig om, hade man en, om än icke så vacker, dock rörligare tafla. Bakom de båda, vid ändarne af slagtarhusbron och norrbro liggande, förfallna vakthusen och de små, låga träskjul, spruthus och fiskblötarebodar, som lågo här och der längs den sneda och delvis förfallna strand-muren, reste sig Castenhofs smutsgrå byggnad med sitt spetsiga tak och framåtlutande frontespis, samt dess granne det Leijelska huset. Till venster såg man gafveln af Torstensonska palatset och den gamla mur som gick ned från detsamma mot strömmen och begränsade torget från denna sida; samt slutligen på torgets östra sida, och delvis bortskymmande arsenalen, Julius de la Gardies låga, oansenliga hus. Akare och mångelskor voro visserligen försvunna, men deras ställen intogos som nämts, af lustvandrande menniskor af båda könen, hvilka under dagens lopp roat sig vid sina medhafda matknyten långt ut på malmarne, och nu togo sitt sista farväl af den vackra vårqvällen, innan de begåfvo sig hem till de mörka boningarne inne i staden. Utanför Castenhof gingo några unga adelsmän åter och fram, väntande sina kamrater, hvilka ännu dröjde qvar vid vinflaskan inne på den omtyckta källaren, och ner på bron stodo här och der grupper af hederliga borgare, försjunkna uti högst vigtiga samtal, såsom öfver nyttan och den sannolika profiten af det nedanför liggande qvarnhuset, om den nyss utgifna skråförordningen för kopparslagarne eller något dylikt. Det var isynnerhet tvenne personer, som ådrogo sig uppmärksamheten genom det, för att döma efter åtbörderna, lifliga samtal, hvari de voro försjunkne, och hvilka derför aflockade de förbigående än en betydelsefull min, än en ännu betänkligare skakning på hufvudet. Att de tillhörde borgarståndet kunde man vid första ögonkastet märka på deras drägter, hvilka, ehuru högst olika i snitt och utstyrsel, likväl hade det utmärkande draget gemensamt att de saknade hvarje krigiskt kännetecken. Hatten satt, tvärtemot bruket bland officerarne, lika stadigt nedtryckt både på den äldres svarta allongeperuk och på den yngres hvitpud-rade bakåtstrukna franska modeperuk. Men deras samtal, som vardt allt lifligare, röjde ännu tydligare deras samhällsställning. »Jag står vid hvad jag sagt, och så sant jag är ärlig mössa och heter Göran Smedman och har krambod vid Packartorget gå vi icke en stor landets nöd till mötes, om icke ständerna taga krediten under armarna, så att den reela handeln kan sättas på en någorlunda ordentlig fot till rikets och invånarnes nytta, uppkomst och förkofring.» Den högvälaktade åldermannens anlete antog, under det han yttrade dessa ord, ett så allvarligt uttryck, och hans blickar, som allt djupare sänktes mot strömfåran, talade om så många svikna förhoppningar, att det dröjde en stund innan hans yngre samspråkare vågade taga till ordet. »Min herre», sade denne slutligen i det han sökte göra sin röst så inställsam som möjligt, »bör icke taga så hett vid sig de ord, som jag nyss uttalat. Jag har på intet vis velat rosa den svenska krediten — den har aldrig stått på klenare fötter än just nu! Jag ville endast visa för min herre dårskapen af att vilja inrätta inhemska manufakturverk, hvilka endast äro bedrägeri och aldrig skola kunna göra räkefiskap för riksens ständer. Få se om icke sjelfva Alingsås gör bankrutt? Man börjar ju redan