19 vräkt på stranden, denne profet som i Kristi egen mun är ett »uppståndelsens tecken»; de tre ynglingarne i den brinnande ugnen: samt Daniel bland lejonen. Dessa bilder och deras betydelse sammanfattas sålunda af de s. k. apostoliska konstitutionerna, som bevisligen härröra från fjerde seklet: »Vi tro på den kommande uppståndelsen, emedan Herren sjelf är uppstånden. Ty Kristus som uppväckt La-zarus, som lät Jonas lefvande framgå ur fiskens buk och de tre gossarne ur glödugnen i Babylon och Daniel ur lejonkulan, honom tryter icke magt att äfven oss igen uppväcka». Bland många andra bibliska scener, hvilka det här vore för vidlyftigt att uppräkna, varseblef man äfven ett af fornkyr-kans älsklingsämnen för bildande konst: Noak i arken. Det är en tydlig anspelning på Petri förra epistels tredje kapitel, hvari den stora flodens vatten framställes såsom förebildande dopets. Rika blomsterbindlar och löfverk omgåfvo och afdelade de större målade hvalf- eller vägg-ytorna, hvilkas sidofält voro fylda med genier, be tecknande den af andelif genomträngda naturen. Icke mindre ofta intogos dessa rum af foglar, uti den äldsta konsten symboler af de frigjorda själarnas flygt mot högre rymder. Slutligen förekom der kanske allra mest en bedjande qvinnogestalt, den så mycket omskrifna »oranten». Hon var otvifvelaktigt jungfru Maria, såsom personifikation af kyrkan; och lämpligare kan väl Guds församling icke föreställas än i oaf-bruten bön till sin herre. Af allt detta vardt man icke mindre öfverraskad än man året förut varit af den komet, som så oförmodadt hade visat sig. Det hela gjorde ett nytt och mägtigt intryck, men var på samma gång helt lätt att förstå. Man kunde icke misstaga sig om stället, dit man kommit. Man hade beträdt den underjordiska skådeplatsen för de förste kristnes öfverjordiska lif. Man befann sig uti bekännarnes och martyrernes heliga stad, katakomberna, och stod, ansigte mot ansigte, inför kristendomens heroiska tidsålder. (Forts.) A. Th. Lysander. Idealism. Om min ande långt från gruset Stundom ilar glad och fri, Om mitt öga trår till ljuset, Ar det något ondt deri? Hvarför undra, om jag svingar Mig ditofvan då och då? Hvarför fick en fogel vingar, Om han frukta skall det blå? Kär är tufvan midt i skogen, Grenen kär i trädets topp; Ej jag är dem mindre trogen, Fast jag sväfvar högre opp. Klandersjuke! Tro mig bara: Fogeln, hur han ströfvar än, Hittar alltid — ingen fara — Till sitt bo tillbaks igen. Den, som stirrar jemt i sanden, Tror till sist att allt är sand; Den, som aldrig går till stranden. Vet om hafvet ej ett grand. Men jag vet att ofvan jorden Fins en himmel stolt och fri, Och så härlig är den vorden Att jag bada må deri. Sång och flygt mig himlen gifvit: Jag dem öfva vill, och när Mina ungar vuxna blifvit, Sång och flygt jag glad dem lär. C. D. AF WlRSÉN.