29 CABINA. Men signorans hand är lika öppen som hennes hjerta. Och hon har en liten bok, som hon läser i så snart hon bli allena. Matteo. En bok? Nå hur ser den ut? Carina. Den är liten och svart. Matteo. Svart? Det kunde jag nog föreställa mig . . . Carina. Men den tror hon på — det har jag tyckt mig märka. Matteo. Hvad kommer åt dig flicka? Lyckligtvis kan du inte läsa — men bara att se på sådant der... låt du bli det, det säger jag dig! Carina. Ack, det är inte farligt. Signoran är så god och har så mycket tålamod med den lilles jämmer — och gubbens sedan! Tycker du inte att det är märkvärdigt att en qvinna kan vara så mycket modigare än stora, långa karlen? Matteo. Anej —- jag har varit så deran, jag också, en gång i min lefnad. Carina inställsamt. Nej verkligen? — Men hvem var det då som var så sjuk? Matteo. Hvem? — Ja gissa sjelf! CARINA smeker honom. Att man kan vara så af hållen långt förr än man sjelf minns tillbaka! Matteo. Ja, kära barn — och ändå blir det värre med hvar dag. Tror du att jag skulle underkasta mig allt hvad gubben brummar och är orimlig, om jag inte sjelf vore far och hade pröfvat på samma ångest som han? Jag får ju inte en minuts ro . .. ÖfvERSTENS Röst från inre rummet till venster. Matteo — hör hit, Matteo! Matteo. Der hör du nu sjelf! — Ack sådant elände! Storm utanför — och oro inne i Stugan! Han skyndar in till venster. CARINA återgår till spegeln. Inte har jag hjerta till att gå ifrån dem och dansa. Men synd är det i alla fall om mig — och om gossarne också. Kanhända är det likväl nyttigast för dem att Carina håller sig hemma! Vid fönstret. Sådana förfärliga vindstötar — och hela hafvet är hvitt af skum! — Men der nere i dalen, bland rankor och oliver, der kan man dansa ändå, ostörd af stormbyarne. Man endast hör dem ofvan sig och det är icke alls fult. När tarantellan slingrar sig som en stor orm, när alla kinder blossa, alla ögon spruta eld och den gamle från Bagnoli sliter i sin guitarr och Petrucchio och Palinu^o bjuda kring övin på tamburinerna — då är der verkligen roligt, och det skadar inte att en blixt då och då ger ljus åt taflan. Ingen behöfver heller göra sig oro för de sina, ty en sådan dag som denna är ingen fiskarbåt ute. Beppo är redan längesedan framme vid Chiaja. — Men när han skall hit öfver igen... i mörkret och med en till i barken . . . ? Hon tänder ett par ljus kring madonnan. Om vi bara vore allena — men de der fremlingarne. ..! De hålla inte af oss och vi förstå icke dem. Matteo och öfversten komma in från venster. Öfversten. Inte sant, Matteo — jag kan ju hvila mig en stund? Matteo. Det tror jag visst, eccellenza! Carina, sätt fram någonting godt åt våra gäster! Öfversten. Nej, inte en bit, karl, — ingenting! Men det der låter bra ändå: Skulle du verkligen töras äta — om du vore i mitt ställe — och kunna det? Matteo. Jag, eccellenza? Det är något annat med mig. Jag äter alltid jag, när jag har tid — och lägenhet. Öfversten. Om du inte vore så fördömdt artig ändå! Eör djefvulen, kan du inte säga ett ärligt ord? Skall pojken komma sig eller stryker han med — hvad tror du?