30 Matteo. Allt hvad jag vet, eccellenza, är att man måste vara beredd på hvarjehanda här i verlden. Det få vi fiskare lära oss. Öfversten. Nå — än vi krigare då? Men ser du, att ha en enda son, och en sådan som min, och år efter år se honom mattas af och förblekna och så höra att han måste dricka jern och fara till södern, och låta honom få det, och följa med sjelf från regimente och folk och gårdar, och se barnet bli bättre och bättre i det här paradiset med hvarje vecka — och så, en vacker dag, svarar han inte när man säger god morgon. Han kipar efter andan och är röd i synen som ett scharlakan. Han hade ju för litet blod, hette det; och nu ser han ut med ens som skulle han få slaget! — Nej, pass, min gubbe — sådant är man inte beredd på inte! Matteo. Nej, eccellenza — jag vet nog sjelf att det är omöjligt. Öfversten. Jag är inte excellens, karl, har jag sagt! — God dag, Carina! Så präktig du ser ut, min lilla! Säg gubben nu något tröstande ord. MATTEO medan Carina niger för öfversten. Hon är sjelf en tröstegrund för Er, signor — hela flickan. För tretton år sedan var det nästan lika illa fatt med henne som nu med signorino. Hon bara skrek som en varg och ingen kunde bli klok på hvad hon menade — och jag hade ingen hustru till hjelp, jag, som Ni. Men se nu sjelf om någon kan tro att barnet har varit sjukt en enda gång i sin lefnad? Öfversten. Men nästan sade du, Matteo? Carina. Bry Er inte derom, signor — jag var nog mycket sämre. Men vår nådiga madonna ville inte att padrino skulle bli ensam i verlden — och på samma sätt skall nog den gode Guden hålla sin hand öfver er lilla älskling, tror jag. Öfversten. Ja visst, min cherub, är det inte så? Gustaf är god som en engel, nästan som mor sin, och han får råd med tiden att göra många menniskors välfärd och gagn. Hvarför skulle han då tagas bort från två gamla stackare, som min hustru och jag? Matteo. Så rika till och förnäma ...! Öfversten. Håll du munnen, gubbe — flickan är mycket förståndigare. — Du skulle ju ut och dansa i qväll, min lilla vän? Matteo. Hon kan inte gå bort utan mig och Beppo. Öfversten. Nå hur gick det med honom i detta satans oväder? Carina. Var inte bekymrad, signor — Beppo är redan framme. Det bar af med honom som en blixt till Neapel. Matteo. Men sedan har stormen tagit till — och mot natten blir den än värre, det märker jag. Öfversten. Så mycket fortare kommer gossen tillbaka! Öfverstinnan kommer in blek och förgråten. Hvad nu, Beaten lilla, hur är det? Öfverstinnan. Bättre, hoppas jag, åtminstone för en stund. Öfversten. Nej, min gumma, du får inte vara der-inne beständigt. Du kan ju skrämma lifvet ur pojken bara med din ängsliga fysionomi. Usch — inte duger det att se så der rädd ut! Öfverstinnan. Kära Magnus — man ser ut sådan man är. — Men säg —- godt folk, fins här ingen i trakten, som man skulle kunna rådfråga under väntan på läkaren från Neapel? Tänk om han skulle komma för sent? Öfversten. Hvad tänker du på! Qvacksalfvare, charlataner! Carina. Ack signora — här äro vi aldrig sjuka.