31 Och bli vi det så hjelper luften, oss, eller också få vi inte bry oss om det. Öfversten. Det var ju derför vi slogo oss ned här. Bædeker säger ju att det fins ingen friskare vrå af jordklotet än just Capri. Matte o. Att vara sjuk är också en dyr sak. Fra Luca tror jag dock kan dra ut tänder. Öfversten. Tala inte om den skojaren! Det är en röd hund som alldeles fördömdt liknar en räf. Honom kan det aldrig hända att jag ber om någonting.’ — Ett sådant Herrans väder! Ofverstinnan. Så tyst! — Det går en engel genom rummet. Carina. Måtte hon bo qvar hos oss, signora! Matteo halft för sig. Ja, gerna — mot en liten hyra. Ofverstinnan. Men hvarför brinna ljusen der borta? Det blir bara ändå mörkare af dem. Carina. Signora... Matteo. Banna henne inte, eccellenza! Den stackars flickan tror att allting går väl om hon visar sig uppmärksam mot madonnan, kan tänka. Ofverstinnan tvehogsen. Den goda Carina . ..! Öfversten. Det kan vara dumt, sådant der — men fult är det inte. Ofverstinnan saktmodigt till honom. Tycker du inte att vi kunde bedja henne låta bli dylika vidskepelser? Jag missunnar ingen hans tro . . . men . . . när det i alla fall gäller vårt barn ... ? Öfversten. Nå — säg ut! Ofverstinnan blygt. Ja — kanske har jag orätt — men det förfaller mig som kunde det bringa oss olycka. Öfversten. Så tycker inte jag, min engla gumma! Hvad de göra ärligt och på god tro är intet ondt i. Låt du dem hållas! till Carina. Jag tackar dig, kära barn! Då öfverst-innan ånyo vill gå in i sidorummet. Nej — SOm jag sade nyss — du får vara här ute, så länge du har på dig den der anskrämliga minen. Dessutom behöfver du nog hvila. De fruntimren äro då outsinliga tårekällor! Ofverstinnan. Du får inte fordra för mycket, min vän. Öfversten. Jag fordrar ingenting. Men se på mig. Skrattar. Så skall det vara! Han går in till venster. Ofverstinnan ser efter honom suckande. Sedan går hon till ett skåp och tager fram en psalmbok. Matteo gör tecken åt Carina, som småler. Det skymmer starkt och stormen tilltar. Ofverstinnan sätter sig vid bordet till venster. Det blir så mörkt. Tror Ni, Matteo, att ovädret kommer att bli långvarigt? Matteo. Ja — ja, signora. Det är med stormarne kring Capri, som med somliga slags blommor. De lefva en dag och slå först riktigt . ut emot natten, men så är det också förbi med dem morgonen derpå. Carina tänder flere ljus kring madonnabilden. Den här kommer rakt fran söder, och de äro riktiga sjöröfvare, skall jag säga. Ofverstinnan. Sätt lampan hit, Carina. De der ljusen göra så ondt i mina förgråtna ögon. Carina. Strax signora! Hon tänder en lampa och ställer den på bordet. Ofverstinnan tvekande. Och så . . . vet jag inte .. . Jag tycker att här osar. Matteo. Kanske vore det bäst att släcka ut de der, mitt barn. Carina. Hvad tänker du på, padrino? Inte för allt i verlden! Hon knäböjer för bilden.