32 ÖfVERSTINNAN ser i psalmboken. Fyra hundra nittio tre. Vår gamle, herrlige Wallin! Han har tänkt på allt. Hvad det är vackert och fint och ändå så innerligt! — Men inte har han ändå kunnat sätta sig in i att lemna hem och fädernesland och få det bästa hopp, och sedan . . . så här plötsligt! •— Fins här ingenting, som rör dödsfall... långt borta... på fremmande jord? — Nej! — Fader Matteo, är det inte besynnerligt med helsan? Matteo. Jo — och med döden. Öfverstens röst. Matteo! Han kommer häftigt ut. Öfverstin-nan far upp. Matteo. Eccell. .. Signor! Öfversten. Fins här ingen af Er som förstår sig på att låta åder? Begriper du hvad jag menar? Beate — hvar är pariören? MATTEO ser på Carina. Låta åder. . . ? Carina tecknar ordens betydelse. Öfversten. Alldeles ja — så der är det. Matteo. Godt, nu förstår jag. — Nej, inte kan jag- „ Öfversten. Men flickan kanhända? Carina. Jag? Huru skulle jag våga? Nej, aldrig! ÖFVERSTINNAN. Måste det ske, tror du? Öfversten. Inte vet jag, men om det skulle bli növändigt . . . Matteo — har du någon lansett? Matteo. Hvad skulle jag med den? Jag har ingenting annat än hullingar och ostron-knifvar. Lansett har ingen här utom fra Luca. Öfversten. Spring då hem till honom, min gubbe, och låna hans! Det är väl att det ändå fins en förståndig karl i det här sten — dårhuset. Matteo. Skall jag ut så här sent och i detta rysliga väder . . . ? Öfversten. Och helsa den hedersmannen att jag skulle ha kommit sjelf, men jag tordes inte för gossens skull. Glöm inte att helsa honom från mig. Nå — ut med dig! Carina till Matteo. Kom — jag skall hemta din kappa! Det är ju strax invid! MATTEO knotande i det de gå. Nå — inte så brådtom! Che va piano . . . ÖFVERSTINNAN. Det mörknar mer och mer. Öfversten. Så gör han också. Hans kinder nästan blåna. Imellertid sofver han tungt och vi måste stanna här för att icke störa honom. — Få nu se hvad hjelp vi få från Neapel. Han går af och an, lutande och med tunga steg. Paus. ÖFVERSTINNAN med ansträngning. Magnus — om ...? Öfversten. Tyst då min gumma! Aldrig ge med sig . . . aldrig kapitulera . ..! ÖFVERSTINNAN. Men — i alla fall — om . . . ? Öfversten. Ja då blir jag qvar här. Jag törs inte komma hem utan gossen. ÖFVERSTINNAN. Som du inte skulle komina att längta dit hvarje minut! Öfversten. Från honom har jag aldrig längtat. ÖFVERSTINNAN. Hvem går inte hem sedan han mistat sitt allt ute i verlden? Öfversten. Mitt hem var hos honom. Hvar du är med mig har jag resten. ÖFVERSTINNAN. Och hans kläder, hans lilla säng, hans