33 böcker, utsigten från hans fönster — tänker du glömma dem? Öfversten. Nej, men gömma dem måste jag eller gömma mig sjelf så att jag aldrig ser dem mer. Öfverstinnan. Just nu stå syrenerna i blom der hemma. Öfversten. Ja — och det stora äppelträdet utanför hans kammare . . . Öfverstinnan. Som han tittade ut på så ofta ... öfver de svåra böckerna. Öfversten. Jag ångrar inte att jag höll honom till läsning. Han var för god för att, som jag, bara kunna rida en häst och låta plöja upp en åker. Öfverstinnan. Ja visst, min vän — det var din pligt. Öfversten. Min pligt? — Nej det var min glädje, min lycksalighet! Ni mödrar älska edra barn af instinkt. En tigrinna älskar sin unge lika mycket som du håller af Gustaf. Blott fadren älskar som menniska — med förstånd. Öfverstinnan. Skulle du kunna säga så till din mor? Öfversten. Er kärlek är ovilkorlig — den kan inte straffa och den är ingen belöning. Öfverstinnan. Jo — men åt oss. Öfversten. Den tänker icke på morgondagen. Den lefver inte för sonens framsteg. Öfverstinnan. Den förlorar ingenting, om han misslyckas. Öfversten. Ni veta inte hvad det vill säga att våga ett barn för att vinna en man. Han ställer sig bakom hennes stol. Tänk dig en mor-gonstund, när det glittrar från björkarne, att rida ut med sin pojke och känna hur hans lilla hand darrar, när man håller den i sin egen. Men snart tyglar han det starka djuret lika bra som jag sjelf, och efter ett år — rid fatt honom: jo jag tackar! — Då satt du der hemma och valbara rädd. Öfverstinnan. Ack, aldrig eger man någonting så innerligt som när man försakar det. Öfversten. Eller att fatta om honom och kasta sig i der sjön är som djupast och höra hans skrik och känna hans ängsliga tag och frukta smått att han inte har mod i bröstet. Fan ock! En vacker dag simmar han hvart han vill och skrattar derute, som en skata, när stora farsgubben måste ge sig tillbaka till stranden. Öfverstinnan. Jag afundas dig inte. Öfversten. Hvad vet du af sådant der? Hvad har du lärt honom? Öfverstinnan. Jag fick lära honom fadervår. ÖFVERSTEN kysser hennes hufvud. Ja — ja, förlåt mig, Beaten lilla! Sitt goda hjerta det har han på mödernet. Och du blef som en mor för hundra barn, blott derför att du var hans. Öfverstinnan. Hur han var af hållen af alla! Öfversten. Det fanns ingen på hela Vårby, som inte tillbad honom, från gårdvarn till magistern. Öfverstinnan. Mins du den lille blinde, som han brukade dra på kälken? Öfversten. Och. den der supiga karlen, som jag körde bort, och som grät som ett barn, när Gustaf sprang fatt honom och förde honom tillbaka. Öfverstinnan. Och de långa vinteraftname, när Ni 3