47 gaf, Önskade dem dit der pepparn frodas och åt middag i deras sällskap, middag med Lafitte, Romanée och Moöt. Det var mitt första inträde i naturens sköte här på kusten. De glada gossarne ville göra upp båtlag med mig, ty de ha naturligtvis båt och segla kanske en hel timme hvarje dag, när de ej äro hindrade af frukostar och andra högtider. Jag bad dem dra för tusan — det var vid sista glaset, ett Amontillado, som ej var illa — och de skrattade och funno mig särdeles älskvärd. Dagen derpå hyrde jag mig en egen båt med egen båtkarl och nu gör jag mina egna seglatser dit hvarken Pontus eller de andra hitta efter. Men de äro ej de enda af »hufvudstadssocieteten», för hvilka jag råkat ut här. Friherrinnan Klingen-malm med alla sju fröknarna släpa sina oändliga klädningar i sanden vid badhuset dagarne i ända och äro mi dt uppe i sin vanliga sysselsättning med finare och äfven gröfre sqvaller. Fru Renner är också här, och herr Renner med sina två långa pojkar, som dricka konjak på förmiddagen och punsch på eftermiddagen samt derunder hinna med ett par dussin cigarrer hvardera. Något annat kunna de naturligtvis icke få tid till. Jules, den gamla hedersgossen, går här och slår för en ung flicka, som icke är mer än 35 år yngre än han, en liten, snäll och söt flicka. Vi hafva »socie-tet», ordinarie två gånger i veckan, och extra ordinarie hvar enda qväll i »salongen», der det dansas och göres musik, pratas och kurtiseras alldeles som vore vi i Stockholm. Bland alla andra, mer och mindre bekanta hufvudstadsanleten, som här uppenbara sig, äro också de som höra till familjen Herlefsson, ganska hyggliga menniskor. Herlefsson sjelf är en hedersman, men icke har man just roligt i hans sällskap. Han frågade mig i går, hvad jag tänkte om grundskattefrågan. Hvad skulle jag svara på sådant? Frun ville veta, om jag hade reda på skärgårdsfolkets andliga behof. Sådant der kan vara mycket aktningsvärdt, men det finnes ju icke en enda gnista poesi deri, och ej är det fullt naturligt heller, när man kommer raka vägen från Stockholm. Men jag skall sätta mig in i frågorna, om jag får tid och om jag icke snart ger hela samhället på båten. Det är det jag helst ville göra, ja, det är mitt uppriktiga allvar, och det samma sade jag till fröken Agda här om dagen, men hon skrattade blott åt mig. Den flickan förstår jag mig icke riktigt på. Hon är slägt till Herlefssons, som du kanske vet, och har rest med dem hit. Hon är vacker, så förtjusande vacker, att jag för länge sedan varit kär i henne, om hon icke nästan skrämt mig genom sitt underliga sätt att vara. En af de »frigjorda» kan jag just icke kalla henne, ej heller en af de »blå», men något ditåt är det, mycken bildning, alldeles för mycken för mig, och med märkvärdiga åsigter om qvinnans och mannens förhållanden. Jag flyr henne, försöker åtminstone, fastän det ej alltid lyckas, och har föresatt mig att aldrig förälska mig i henne. Hon har nog af tillbedjare, tyckes det, men gynnar ingen enda, ehuru hon är vänlig och glad mot alla. Hon dansar, skämtar och ler gerna, men det ligger något egendomligt, om icke i dansen, ty hon valsar som en engel, men i skämtet och leendet. Behagsjuk kan jag ej kalla henne. Men det är något öfverlägset hos henne, som håller på afstånd på samma gång, som det drager hvar och en till henne. Med ett ord: jag förstår mig icke på henne. Jag vill ej heller förstå henne. Min håg står nu mer åt helt annat håll. Det är natur jag vill ha och icke öfverbildning. Det är icke blott champagnen jag afskyr, utan också den finaste bordeaux — det är en liknelse, som du bör kunna fatta, om du också icke begriper huru jag kommit på dylika åsigter. Jag vill ha klart vatten eller, i brist på det, en mugg hembrygdt öl, kanske till och med hellre det senare, ty i det finnes onekligen mer »corpus» än i vattnet. Herlefsson är en tråkig hedersman, för fru Herlefsson är jag nästan rädd, ty så ofantligt snäll och fullkomlig förekommer hon mig, men likväl kan jag ej undgå att möta dem hvar enda dag, än på land, än på sjön, till och med långt ute vid fisklägena, och jag måste då naturligtvis sällskapa med dem, ty jag är väl ingen björn heller, om jag också lärt mig hata civilisationen. Nu har jag dock föresatt mig att hålla mig helt och hållet undan. De skola sannerligen icke få tag i mig. Jag har många gömställen ute i skären, men det