58 bergs snille sträfvade som bäst att på ett | värdigt sätt öfverlemna åt efterverlden mä-sterprofvet på sin konstnärliga storhet, genom att gifva åt hufvudstadens döm det smaklösa yttre, hvari han än i dag befinner sig. Svenske hade vikit om hörnet af det nya bollhuset, och stod, som nämndt, försjunken i slottets betraktande, då hans uppmärksamhet fästes på en egendomlig grupp af män och qvinnor i den bakom nämnda hus liggande trädgården. Deras besynnerliga klädnad, på engång bjert, lysande och trasig, sade honom att de måste tillhöra det under sista tiden så mycket omtalade • Svenska komediantsällskapet, hvilket för penningar gaf föreställningar i bollhuset två gånger i veckan, och om hvilka han senast på förmiddagen hört mycket talas på kaffehuset. De skulle samma afton kl. 5 uppföra en större komedi i tre öppningar, kallad Plutus eller mammon, då enligt affischen åskådarne skulle förnöjas icke blott med hörseln utan äfven med synen genom många snillrika maskiner, luftsprång och intermeder. Nyfikenheten hos den unge mannen, som aldrig hört en komedi omtalas, än mindre sett någon sådan uppföras, hade också i hög grad varit retad. Han hade äfven nämnt något derom för biskopen. Men denne hade långt ifrån gillat hans afsigt att åse den samma, »oak-tadt det i det hela taget icke kan få anses som något groft slöseri att betala sina 16 styfvér, för att få se deras konster,» hade han sagt, »är dock vårt fäderneslands närvarande tillstånd så allvarligt, att det bör betaga oss all lust efter dylika fåfängliga njutningar och istället gifva oss en verklig anledning till sorg efter Guds sinne, som också endast kan åstadkomma bättring». Han hade derefter talat om komediernas hedniska ursprung. De romerske hedningarne hade afsett med dem att, som de sade ridendo castigare mores, eller ville att med andra ord genom dem införa den utvärtes dygd, som de funno i det blotta sunda förnuftet. Men detta gagnade ju icke till något för oss kristna, hvilka redan genom födelsen vore delaktige af Guds rena ord, ty detta upptäckte tillräckligt för oss vårt invertes förderf, genom allehanda lärdomar och förmaningar, hvilka också ensamme egde tillräcklig kraft att förmå oss — om vi det ville — att bortlägga det onda och förnyas till det goda.» Dessa ord från hans vördade morbroders läppar hade gjort ett djnpt intryck på honom och de motgångar som han hittills rönt, de hinder, som från alla sidor tycktes resa sig mot verkliggörandet af hans framtida-planer — slutligen och kanske mest tanken på att han på nytt möjligen skulle ådraga sig några andra spefåglars hånfulla ord och blickar för sina urvuxna, gammalmodiga kläder, hade gjort honom allt mera likgiltig för det tilltänkta nöjet och till slut nästan helt och hållet förjagat lusten hos honom att åskåda dylika sällars konststycken. Det var derför icke utan en viss förargelse, som han såg sig utsatt för det skrattande komedi-antsällskapets blickar och detta så mycket mer, som han tydligt kunde se att deras skratt gälde honom och hans urmodiga kläder. »Vid alla Bacchi prestinnor», hördes en hes karlröst öfver de skrattande fruntim-mersstämmorna »liknar icke den här unge mannen som på ett bär bror Köppel som den stolta fattigdomen. Se blott hvilken min han tar på sig, alldeles som han vore sjelfva lappkungen och skulle inspektera vår nya habit» Samtidigt visade sig mellan syrén-buskarne ett magert qvinnoansigte, hvilket, tillföljd af en stark påläggning af blyhvitt och karmin, påminde Svenske om de gamla helgonbilder, hvilka han flere gånger som barn sett hemma på kyrkvinden. »Akta dig Trundman att du icke råkar ut en gång till som du gjorde härom dagen, då du ville agera Carion för gamle stads-gevaldiern ner på skeppsbron.» »Lappri, Filine, den här ser sannerligen icke så farlig ut. I skolen få se go’ vänner att det endast är en officer; kanske vill han låna ut pengar åt våra banksbetjenter.» »Konsterna lära väl stiga och vetenskaperna komma i anseende», sade den som kallades Köppel; en lång, mager man, med en trasig kalott i stället för peruk och en utsliten gräsgrön rock; »men jag tror snarare att han kommer från min vän Harpa-gon der borta i hörnet, som inte törs tvätta sig, för att kunna spara på vattnet.» Detta svar måste hafva uppväckt glada minnen, ty hela sällskapet hörjade nu att skratta med full hals; och Svenske, som icke ville onödigtvis gifva näring åt deras skämt, men icke heller velat gifva vika för första stöten, ansåg bäst att draga sig ur