59 deras åsyn. Slottsporten stod öppen och som han märkte att några adelsmän närmade sig från Storkyrkan, beslöt han att taga sin tillflykt till den inre borggården. Då emellertid de sist nämde äfven tycktes taga samma väg, tog han af på vinst och förlust in åt en mörk hvalfgång. Utan att närmare efterhöra om det var tillåtet eller icke, fortsatte han med hastiga steg sin väg tills han kom till eh bred stentrappa. Han ämnade nu vända om; men han kunde icke motstå sin nyfikenhet, utan beslöt efter någon tvekan att fortsätta sin vandring. Utah att han sjelf riktigt visste hur han kommit dit, stod han några ögonblick der-efter i en praktfull sal, som medo sina höga fönster vette utåt Logården. Åbo gamla slott hade varit det största boningshus, som han hittills skådat, och det höga rummet med det grannt utsirade taket, hvari han nu befann sig, det bonade golfvet samt framför allt den vackra utsigten från fön-sterna uppväckte derför hans synnerliga förvåning och beundran. Han hade en lång stund stått försjunken i djup beundran vid ett af fönstren, utan att närmare gifva akt på hvad som tilldrog sig i rummet. I ett af de andra fönstren åt samma sida skulle han i annat fall märkt en äldre man, som med lika mycken uppmärksamhet och förtjusning syntes försjunken i åskådandet af det rörliga skådespelet nedanför på strömmen, och hvilken, för att göra detta ännu beqvämare för sig, nästan helt och hållet uppkrupit i den djupa fönsternischen. Hans yttre tycktes utvisa en man ur den välmående medelklassen; en borgare, som icke lyckats att vid ölmuggen till fullo förstöra de pengar, som gynsamma aftal på Tyska Stallplan eller utanför Guil-lemot’s kaffehus inbringat i hans byxsäck. Växten var korpulent, och bredden mellan axlarne tydde på en ganska försvarlig styrka. De stora, ljusgrå ögonen, hvilka matta och intetsägande sköto likt kaninögon fram ur det pussiga ansigtet, i förening med hans tjocka läppar tydde både på lusta efter sinlig njutning och slö tankeverksamhet. Kläderna voro temligen tarfliga; endast den röda västen, som på ett egendomligt sätt stack af mot den ljusgrå rocken, var försedd med ett delvis urblekt guldbroderi. Såväl den som rocken var dock nedfläckad och torde, vid närmare undersökning, kunnat visa minnen från mer än ett middags mål. Hvad som emellertid mest styrkte åskådaren i ofvan nämnda uppfattning af mannens karakter, voro de ljusgrå red-garnsstrumporna, den hvita halsduken med sina långa spetsändar och de gammalmodiga skorna utan spännen, men i stället försedda med stora röda bandrosetter, hvilka såsom förut är nämndt längesedan voro ur modet, samt slutligen men framförallt den gammalmodiga, gulhvita allongeperuken, hvilken i vida lockar nedföll på hans axlar. Af hvad som ofvan är sagdt inses lätt att Svenske icke kände sig synnerligen förlägen, då den andre, sedan han blifvit honom varse, helt förtroligt väckte honom ur hans funderingar, genom ett kraftigt slag på axeln. »Hvad gör mans här min unge man?» var en fråga, med hvilken han med en stark tysk brytning ledsagade sin helsning, under det han nyfiket betraktade Svenske. »Hör mans bara på mein herr», fortfor han, då Svenske icke svarade »hvad vill en sådan man här i de kungliga rummen?» Svenske, som tyckte sig se på den o-kändes min att hans gammalmodiga klädsel var på väg att på nytt spela honom något obehag, svarade kärft »att han icke trodde att det rörde någon hvar han stod, då han icke gjorde något ondt, och icke en gång sjelfva borgmästaren hade dermed att göra.» »Beim Teuffel, tager icke den man mig för en borgmästare. Det borde Auloevill höra», skrattade den okände, i det hans röda ansigte utvisade höjden af nöje. »Nein beim Gott, mein lieber Herr!» fortfor han, sedan han ändtligen lyckats återhålla sitt skratt, »se mans så mycket mans vill. Ach Du Gott! Att taga mig för gubben Auloevill! — »fortfor han i det han skrattade så att tårarne stodo honom i ögonen—, »Mein Herr är mans från landet, kan jag förstå?» Han betraktade härvid Svenske med sina stora, rödsprängda ögon, hvilka, som det tycktes, med synnerligt välbehag fäste sig vid den stora huggvärjan och krag-handskarne.» Svenske hade emellertid med förargelse åsett dén närgångna mönstringen och det var icke utan en viss näsvishet både i ton och åtbörder som han svarade: »att det deremot tydligen kunde ses på min frågvise »min herre» att han icke vore från landet, ty der höll man sig åtminstone snygg