60 och ren, äfven om man icke hade så fina och vackra kläder.» »Gott und seine Engeln! Aktning för gamal man, mein unge Freund — det är ett dåligt tidens tecken att ungt folk genast vill söka strid nu för tiden. Men hvad heter han?» »Mitt namn är Svenske» svarade den unge mannen i det han rätade på sig, »och dopnamnet har jag fått efter vår högst-salige konung Carolus. För Öfrigt har min herre gissat rätt, att jag är från landet», tilläde han i det han trumpet vände sig ifrån honom. »Godt namn att brås på, när det gäller galna upptåg.» »Ja jag kan nog se på min herre, att han hör till dem som sätta en ära i att lasta kung Carl; men gifve Gud att vi hade honom nu i dessa dåliga tider, då skulle icke en ung adelsman antastas, hvart han gick, både af kavaljerer, komedianter och sådane här krämare, endast för att han icke hade rocken fullsatt med franskt glitter, eller hade en sådan der yfvig lin-garnshätta på hufvudet som min herre yf-ves öfver.» »Sakta mein Herr, kungen tycker mans icke om att man talar så högt här i hans egna rum.» »Kungen bor mans inte här ännu» sade Svenske, härmande den andres vigtiga min, då han tyckte att dennes förmynder-skap började gå för långt, »och för öfrigt ger jag den här kungen en god dag. En ung adelsman, som vill göra gagn och skaffa sig fram i verlden, får ju gå och drifva här sysslolös omkring, utan att kungen har nog mycken magt att skaffa honom så mycket, som en fändriks syssla en gång; allt skall gå genom det sekreta rådet eller hvad de kalla det vid riksens ständer.» »Potz tausend, hvad är det mans säger om kungen», sade den okände med strängt tonfall, i det han rättade upp sin stora kropp och sökte intaga en soldatlik ställning; »denk er doch etwas besser nach ein ander mal.» I detsamma gjorde han en militärisk vändning mot dörren och var just på väg att aflägsna sig, då en ung kavaljer inträdde från den motsatta dörren och till Svenskes icke ringa förvåning gjorde en djup bugning för den okände. »Hans Maj:t», sade han »signalen är redan hissad på Logården för jagten och sluparne ligga i ordning att öfverföra Hans Maj:t och jägrarne.» »Väl, von Buddenbroch, vi vilja då strax infinna oss.» Kungen, mumlade Svenske för sig sjelf, och hvad han sagt till den okände korsade omkring i hans hufvud. Han hade hört berättas att kung Fredrik var en god och mild konung, men det kungliga namnet, nyligen buret med så mycken glans af Car-lasagans hjelte, talade i och för sig om en sådan storhet, att den förut af honom såsom simpel krämare ansedde alongeperuken, växte med ens till en jätte, som han i hvarje ögonblick väntade skulle med några stränga ord helt och hållet krossa honom till marken. Icke vetande rätt huru han skulle te sig, och ytterligare förvirrad genom de blickar, hvarmed kungen och hans unge kavaljer betraktade honom, tog han slutligen ett djerft steg framåt, och frampressade, i det han föll på knä, några osam-manhängande ord om hur olycklig han varit att taga den glorvyrdigste konungen, landets fader, för en vanlig menniska, hvai-för han i sin djupaste undersåtliga ringhet bad om tillgift. Det godmodiga leendet, som fortfarande låg utbredt öfver konungens anletsdrag, tydde emellertid icke det ringaste på någon känsla af hämd. Han vinkade i stället helt godmodigt åt honom att resa sig upp. »Mitt name ist Friedrich», sade han, »och för öfrigt, har mans icke misstagit sig, om man som min man nyss sade, tror mig vara en menniska < ty ingenting kan väl vara likare en konung än en menniska. Men jag har hört af min man redan förut», fortfor han, med en nådig böjning på hufvudet »och skulle i alla fall varit nödsakad, att för vissa orsakers skull gifva min förlåtelse, samt potz donner äfven tänka på återtjenst. . Ty Friedrich glömmer aldrig en tjenst och var än vår frände Carolus stor i striden, kan likväl Friedrich visa sig stor äfven i friden.» Då Svenske icke kunde återhålla några utrop af förvåning och tacksamhet fortfor han: »Beim Gott! unge man, jag vet allt; — von Buddenbroch här har redan omtalat allt samman historien; går ju hela staden omkring; — men man får icke vara så hetsig af sig äfven om man är i sin goda