61 rätt och vill taga en vacker dams parti; — mans skall hålla sin värja qvar i slidan på kaffehusen som vi en gång för alla befalt. — Emellertid vilja vi nu, »fortfor han efter en stunds tvekan, »till straff för min unge mans bristande aktning för kungens närvaro i residenset, ålägga honom att hela aftonen vara i denna tråkiga mans sällskap, hvilken icke under en hel förmiddag kunnat berätta för konungen en enda galant historia, utan endast hållit bedröfliga sorgtal öfver sin far, göneralen i Finland, eller om ryssar och kosacker som bränna folk lefvande och som nu till på köpet icke kan vara med om att skjuta en hare en gång.» »Här har mans till andra kläder», fortfor han godmodigt — då de andra bugande afhörde hans befallningar — och började en undersökning af sina stora västfickor. Denna undersökning utföll dock icke efter förväntan, ty under det att hans ansigte fortfarande bibehöll samma godmodiga leende, sade hanvändande sig till Svenske: »Potz donner, den skälmen Dalin tog verkligen den sista dukaten från kungen». Dörren öppnades nu på nytt och en medelålders man, klädd nästan alldeles lika med konungen, fast med en mera nymodigt bakåtstruken peruk inträdde och gjorde en djup buging. »Ach, beim Teuffel! Vår vän Broman» sade konungen, vänligt framräckande sin hand för att kyssas. »Vi borde egentligen vara ond på dig, då vi hela långa eftermiddagen måst sitta här ensam och endast kunnat roa oss med att se på gubben Blom, hur han lastar in vår ved i vedgården der nere, men hvar har mans då varit hela långa dagen»? »Ers maj:t, trägna göromål; penninge-bekymmer —» började denne med ett in-ställsamt småleende under det han gjorde en ny bugning. »Potz donner man;— Redan slut? Det skulle då vara ett riktigt Peru, för att vår commersiepresident skulle vara en honett man, men vi vilja derom tala en annan gång. Hur var det i stället med historien, som vi fick löfte på att snart få höra slutet på? Vi älska icke böcker och vilja derför helst hafva deras innehåll, man, för-talde inför oss.» »Menar Ers maj:t historien om de nio fångade björnungarne?» frågade Broman med en ny bugning under det att småleendet oföränderligt hvilade öfver hans välmående ansigte. »Kan mans väl tala om björnar, då vi tänka på historien om de förtjusande trollsländorna», ' sade kungen i det han smackade med läpparne och ett belåtet leende smög sig öfver hans anlete. Det var ju om den allerliebsten Cismene, som så djupt fäste sig i vårt minne på sista balen. — Hvad säger hennes mor, den stolta friherrinnan? — Men, det är sant vi hafva mans icke tid nu; — men vi vilja höra den i afton efter jagten, redan i afton, hör man hvad Friedrich säger: — — — »Men se der», af bröt han sig i detsamma han ärnade lemna rummet, »vi hade så när glömt vår dams trogne riddare. Hör mans min vän» sade kungen, vändande sig till Broman, »denne man vill blifva soldat vid vår armé och vi få derför ställa så till att han snart får en fänriksfullmakt. Vi sjelfva vilja betala den, och mans får derför för denna gång nöja sig utan sportler», tillfogade han, »men mans får också göra någonting för sin konungs och herres nåd, som framför allt anser det vara en stor lustre för riket att hafva vackra officerare, liksom mycken och vacker adel.» I det han sade dessa ord vinkade han vänligt med handen åt Svenske och följde Broman genom dörren till de inre slottsrummen. (Forts.)