62 Dexippos. (1 Atén år 267 efter Kristus.) Nyss på löddrig häst ett ilbud sprängde in i Pallas’ stad, och ett rop af ångest genljöd under kolonnaders rad: goten kommer, goten kommer! i går afton stod han ren knappt en dagsled, ve oss, ve oss! knappt en dagsled från Atén! Nu af män och barn och qvinnor vimlar tempelsmyckadt torg, alla vrida sina händer i förtviflans vilda sorg: Roma, du som tog vår frihet, för att ge oss skygd och värn, o, hvar äro dina örnar, dina legioners jern? Träda så på talarstolen stadens råd och fäder opp; ack, men deras bleka läppar ega ej ett ord af hopp, ingen maning hörs till vapen, ty på gotens segerled lägga kungar sina kronor, städer sina tinnar ned. Och så vardt till sist beslutet att i templen denna dag under offer, bön och suckan bida ödets hårda slag. Tystnad råder öfver torget, alla bröst af bäfvan slå — när Dexippos, häfdatecknarn, stiger fram och talar så: »Fins ett hopp i vapenskifte? Alla här ha svarat nej; gotens lynne tål ej mothugg, derför reta honom ej! Hem och tempel skall han sköfla värre, trefaldt värre än, om han ser hellener vara, liksom goter, tappre män. Tron dock ej, att J med feghet kunnen köpa edra lif! Björnjagt är en bragd för goten, harjagt är hans tidsfördrif. Allt för tungt det är att bida under suckan sådan gäst; nej, gör lifvets dag, den sista, till en korybantisk fest! Folk, som ej vill lyfta svärdet, höj då bägarn i din hand! när ej dygd kan elda hjertat, tänd det i backantisk brand! hos befriarn Dionysos glöm en stund din skam och nöd, du som skyr befriarn, Striden och befriarn, Ädel Död! Stirren rusige på döden, J som lefvat utan mod! räglen under vinlöfskransen ned i Stygens svarta flod! Detta är mitt råd till eder. Gån med det, aténske män! Men här finnas gossar äfven, och jag har ett råd igen. Bort med dem, som ständigt glömma, att hvad stort som verlden såg verkats har af späda krafter, spända af en eldig håg! bort den blick, som, skarp för hindren, är för målets skönhet skum! hädan, fege män och gubbar! fjärmen er från heligt rum! Bort, I vuxne och förvuxne! Kom till mig, du unga slägt! 0, jag ser/ nu kommer våren, nu jag andas vestanflägt, och bland unga plantor står jag som Dodonas gamla ek, och i kronan siar guden om en hög, en ädel lek.