64 Atenarnes sång. »Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar, »dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem. »Derför med eldhåg upp att värna fädernejorden! »ila att offra med fröjd lifvet för kommande slägt! »Fram, I ynglingar, fram i täta oryggliga leder! »Aldrig en känsla af skräck, aldrig en tanke på flykt! »Skam och nesa drabbar en här, då i fylkingespetsen »framom de unge man ser gubben förblöda och dö. »Detta höfves ju främst en yngling, medan han ännu »älskligt i lockarne bär vårliga blommornas krans. »Fager för qvinnor, ståtlig för män må han synas i lifvet, »skön är han ännu som död, fallen i slagtningens midt». * * * Goternas sång. I nordanskogen der nickar granen: O Vodans slägte, du vapenglada, gå ned, der pinier och palmer sucka bland lefnadströtte och veke trälar! Vig dem till hvila med svärdets vaggsång, bär gyllne bytet till norrskensbergen, till hjeltens kulle, till kämpens kummel, i furors skugga och granars skymning! * * * Sången .tystnar, lansar korsas, rasslande emot hvarann, svärden blodas, leken yrar sköld mot sköld och man mot man, gotisk fylking bräcks och spränges, och när stumt är vapnens dån, märka Hellas’ söner häpne, att de nu lekt Maraton. öfver likströdt slagfält bryter ändtligen ett jubel fram: hel Dexippos, hel dig, arfving af vår forna hjeltestam! Och i jublet hörs en stämma, ack så svag och späd och vek: helsa till min mor, Dexippos! tack för denna glada lek! Hjelten står med tåradt öga öfver bleknad gosse böjd, hvars i döden väna anlet skimrar än af stridens fröjd; i sin famn han lyfter svennen, och han talar så: »farväl! barn, nu på din mun jag fångar i en kyss din hjeltesjäl.