65 Må hon sen i ord och toner sväfva jublande och glad i de sånger, som jag diktar, och på mina häfders blad; må hon sen igenom sekler andas ungdomsfrisk och varm, längtande till dåd och lekar, in i millioners barm! Salig, salig, trefaldt salig prisar jag en lott som hans: att få fläta hjeltens lager in i gossens rosenkrans, att ur älskad moders armar ila hän med kind i brand, strålande af fröjd och fägring, tiÄ att dö för fosterland. Hvad vår verld är kallt förståndig, hvad vår verld är fåvitsk klok! Och hon lönas för sin klokskap med ett blytungt träldomsok: verldens klokskap föder henne sorg och feghet, skam och svek. Fyll, o Zeus, vårt land med gossar, mod och tro och lust och lek! O hur sorg för morgondagen fostrar lumpenhet och kif, hur det fega allvar kastar dödens skugga på vårt lif! Zeus, gif slägtet gosselynne, hoppfull håg och fantasi! Då är träldomsoket fallet, då är verlden skön och fri. Ej vid Segerns stolta altar må han firas, dagens bragd; blygsamt på Barmhertighetens vare offerkransen lagd, ty din miskund, höge fader, lät oss i en säll minut med en gudingifven barnlek plåna seklers nesa ut.» Viktor Rydberg. Det underjordiska Rom. (Forts, fr. förra häftet.) II. Lika oväntadt som, i medlet af ader-tonde seklet, antikens fornlif i full åskådlighet uppstod vid Vesuvii fot, uppenbarade sig nu kristenhetens fornlif för Gregorii XIILs Rom. Och mötte de antika forn-lemningarna blickarne af en verld, som långt aflägsnat sig från det antika lifvet, trädde nu S. Priscillas katakomb — ty det var den, som kom i dagen — liksom dömande upp emot* en kristen efterverld. Allt i dessa fridfulla rymder tycktes andas renhet och gudaktighet, allt vittna derom att kristenheten, liksom det forna mennisko-slägtet, haft sin guldålder. Det var som om »de heligas samfund,» på hvilket vi i apostoliska bekännelsen säga oss tro, men som vi dock aldrig få skåda, verkligen en gång, i kristendomens gryning, varit upp-rättadt på jorden. Men allt var långt ifrån godt i det påfliga Rom, som likväl alltid så gerna burit titeln af kristenhetens drottning. Påf-ven tog allt jemt de starkaste ansatser att på ett genomgripande sätt häfda kyrkans och statens rättigheter, men svigtade lika jemt, när det gälde ett planmessigt utförande. Hans kyrklighet, nitälskan för god ordning samt åtgärder till statsinkomsternas bästa hade derför på hans undersåtar motsatt verkan af hvad de åsyftat: oordning och upplösning i moraliskt, socialt och ekonomiskt hänseende. Hans regering var banditväsendets gyllene tid i sjelfva banditernes förlofvade land. Röfvarhöfdin-gen Della Fara sträckte sina ströftåg ända till Roms portar, så att han genom vakt-posteringarna vid. de samme kunde skicka sina spefulla helsningar till den helige fa-dren. Vidt och bredt utöfver Roms om-gifningar herskade den ryktbare Guercino, som kallade sig »campagnans konung»; och den bland alla banditerne mest, högättade och af medborgares blod mest fläckade, Al-fonso Piccolomini, som hållit formliga drabb-