66 ningar med statens trupper, kom personligen till Rom för att mottaga påfvens egenhändiga absolution. Inom och utom Rom voro de förnämes palats fulla af våldsmän och lönmördare. Hvar och en, som ville, kunde mot ringa betalning medelst dolk eller gift undanrödja en person, hvars uppsyn han icke kunde tåla; och man kunde göra sådant fullkomligt ostraffadt för hela sin återstående lifstid, så vida man icke haft den oturen att bikta sig för kardinal Montalto, som under namn af Sixtus V blef G-regorii efterträdare. På denna tid, då alla menskliga lidelser tycktes hafva fått lösa tyglar, lefde i Rom de verldsberyktade slägterna Cenci och Accorambuoni: de preludierade då till sina fasansfulla brott. Det var den mest lysande tiden för mördande dueller och för lika lifsfarliga kärleksintriger. Af den tidens franska memoir-litteratur eller af Thu-ani Historia torde en del af svenska allmänheten lärt känna huru, t. ex., det tillgick vid den siste Valois’ hof. En annan del torde, genom förmedling af Dumas den äldres roman la dame de Monsoreau, bildat sig en visserligen ohistorisk, men dock temligen sann föreställning om konungens och hertigarnes tappre, men sedligt förfallne gunstlingar (»mignons»), om Quélus, Maugiron, Bussy d’Amboise med flere, äkte representanter af tidens galanteri och ridderliga ande. Rom företedde samma scener som pa-riserlifvet. Till ordningen för dagen hörde de vådligaste kärleksäfventyr, hvilka det då var på modet att, med ett från grekiska dramaturgien lånadt uttryck, benämna pe-ripezie *). Säker om priset var den, som varit hjelten i ett »nyburet uppslag» (pe-ripezia di nuova idea). Och kryddan på allt gaf just den ständiga omvexlingen af botfärdighet och förhärdelse. »Hur stolt,» utropar en italiensk författare, »att djerf-vas trotsa himlen, och på samma gång tro att himlen kan krossa oss till stoft! Den menniska är lyckligast, som med samma hänförelse syndar och biktar.» Slika åsigter ingingo i hela tidsrigtningen, och äfven i senare åldrar ha de genljudit; såsom då en förnäm italiensk dam yttrade, när hon med smak förtärde glass, på af tonen af en varm dag: »Det är ändå skada att denna njutning icke är någon synd!»-------Nu reste sig urkristendomens minnen och fördömde detta slägte, som från syndaförlåtelsen gick till synden, och derifrån ofta till — döden. Och hvar fans på samma tid denna »heliga allmänneliga kyrka,» om hvilken också vår trosbekännelse talar? Hvar den brödrakärlek, som utmärkte kyrkans första syskonkrets, så att man kunde visa på honom och säga: »Se, huru de kristne älska hvarandra!» — Den forna vesterländ-ska kristenheten var delad i fiendtliga lä--ger. I Sverige bråkade konung Johan som bäst, under envist motstånd af presterska-pet, med en återgång till de katolska kyrkobruken: året förut hade han fått den beryktade »rödboken» antagen vid riksdagen. I England vacklade ännu drottning och folk emellan de båda bekännelserna. Mot hvarandra intogo kyrkopartierna i Tyskland hotande ställningar, med vapen i hand stodo de i Skottland, Nederländerna och Frankrike. Sex år hade ännu ej förflutit efter Bartolomei-natten. Dess gräsligheter hade påfven lönligen gillat; man ser dem ännu i daof af bildade i Vatikanens förnämsta mot-tagningssal; man hade i Rom för de samma firat en tacksägelsefest. Antingen, då för tiden i den kristna verlden, vapenhvila rådde, medan ränkerna ensamma arbetade, eller de stridande kyrkosamfunden möttes med eld och svärd, var dock alltid Rom samma härd för trosförtrycket, det Öppna som det hemliga. Bokstafligen på trosvittnenas grafvar stämplade man mot trons lefvande bekännare. Men liksom Herculaneum och Pompeji väl upptäcktes i stångpiskornas tidehvarf, men dock i Winkelmanns dagar och samtidigt med ett i allmänhet vaknande sinne för antiken, så uppstodo äfven katakomberna i en behaglig tid. Det' var tiden för katolska kyrkans pånyttfödelse, för den lyftning inifrån, den väldiga spännkraft, som satte henne i stånd att åter intaga en stor del af sitt förlorade rum: det var tiden för hennes ofta lyckade bemödanden att göra protestantismen platsen stridig. Huru sjunkna sederne än, i allmänhet voro, och huru ofta än kyrkolemmarnes fromhet *) Peripezia (på franska: péripétie) betecknar, som bekant, ett plötsligt uppslag i händelsernas gång, upplösningen af intrigernas knut.